”My name is Towner Whitney. No, that’s not exactly true. My real first name is Sophya. Never believe me. I lie all the time…”
Towner – eller Sophya – Whitney är själva uppslagsverksdefinitionen av den opålitliga berättaren. Traumatiserad av sin tvillingssysters död har hon tillbringat de senaste åren inspärrad på mentalsjukhus, där elchocksbehandlingar har försämrat hennes närminne. När hennes bror Beezer ringer och berättar att deras älskade moster Eva gett sig ut på en av sina simturer i Salems hamn och inte kommit tillbaka har Towner precis opererat bort livmodern och är såväl fysiskt som psykiskt svag. Hon ger sig ändå tillbaka till Salem, Massachusetts för att ta reda på sanningen kring Evas försvinnande. Som läsare upptäcker man snart att mysteriet Eva, som ganska snabbt får sin lösning, bara är den inledande lösa tråden som, genom Towners dagböcker och tillbakablickar, sakta men säkert fogas samman till en hel väv av lögner, sinnessjukdom och familjehemligheter.
Ursäkta blurbvarningen på inledningen, men det är strikt taget omöjligt att säga något konkret om handlingen i ”The Lace Reader” utan att avslöja för mycket. Det är dock inte en alltigenom intrigdriven berättelse – som tur är. Vi Språk- och Stämningjunkies får våra lystmäten mätta genom Barrys poetiska, lätt magisk-realistiska språkbehandling som andas såväl Alice Hoffman som Carol Goodman – om Carol Goodman hade skrivit om häxor istället för mysterier i akademisk miljö. Dessutom: Salem! Häxor! (Riktiga och fejk, historiska och nutida.) Vildhundar! (En är, rörande nog, döpt efter Brunonia Barrys egen golden retriever Byzantium.) Nathaniel Hawthorne! Småstadsexcentriker! New England-romantik! Twistar värdiga M Night Shyamalan! Lägg till det redan nämnda greppet att låta en opålitlig berättare ha ordet, och ”The Lace Reader” låter som ett feberaktigt koncentrat av Helenadarlings. I alla fall i teorin.
I praktiken punkterar Brunonia Barry den febriga, lätt hallucinatoriska stämningen som Towners labila berättarröst lägger an när hon av någon outgrundlig anledning väljer att skifta perspektiv till tredje person – en ovanligt stelbent och nykter tredje person, dessutom – någonstans i mitten av berättelsen. Visserligen återvänder Townerperspektivet redan något kapitel efteråt, men magin är bruten, oåterkalleligt. Varför vågade inte Barry gå hela vägen med sin berättarstruktur? Jag gissar att hon med de inbrutna passagerna i tredje person vill ge någon slags känsla av objektivitet, kanske peka läsaren åt rätt håll, men jag köper det inte. När Barry överger sin opålitliga berättare blir det helt plötsligt inte så lite ”The Lace Zzzzz Reader” över det hela, och fastän mitt intresse väcks på nytt så fort Towner får ordet igen har stjärnglansen dämpats och helhetsbetyget dragits ner ett par snäpp. Synd på så rara ärter.
Fastän mycket av intensiteten går förlorad i och med perspektivskiftet finns här mycket att gilla, inte minst i miljöskildringarna. Det märks att Brunonia Barry själv bor i Salem, för hennes skildring av staden är ömsint och – säger jag, som aldrig satt min fot i Massachusetts! – mitt i prick. Särskilt skildringarna av de turistande wannabehäxorna och Halloweentåget, där personalen serverar drinkar iförda monsterkostymer, är vansinnigt underhållande. Jag är svag för det puritanska New England från Hawthornes tid och blir lycklig när Barry redan i romanens inledning refererar till stadens mest kända invånare. När det gäller litterära referenser som stämningshöjare är jag som en mer gladlynt variant på bokens golden retrievers.
Delar du min faiblesse för New England-puritanism, häxprocesser, magisk realism light à la Alice Hoffman och opålitliga berättarröster tycker jag absolut att du ska kolla upp ”The Lace Reader”. Den har sina skavanker, och jag kommer nog fortsätta att tjura över det onödiga berättarstrukturskiftet ett tag till, men här finns något som jag ofta värderar högre än en perfekt hopsydd slutprodukt: en genomgående stämning, en känsla jag vill dröja kvar i. När Towner Whitney skriver om månskenssimturer, kvällsljusen över Salem Harbor och de ylande golden retriever-hundarna på Yellow Dog Island vill jag försvinna in i sidorna. Något måste Brunonia Barry göra rätt.
