”Ur Vulkanens mun” – Helena von Zweigbergk

Skämt åsido, här kommer nu något mer djuplodande åsikter om Helena von Zweigbergks nya roman. I lördags lyssnade vi på när Helena pratade om sin nya bok ”Ur vulkanens mun”. Mellan Joh nästan grät vid tanken på att Helena som var nästa bokhora på kö för den, hade hela sin läsupplevelse kvar. Så orättvist!

Det är en fantastisk bok som handlar om Anna och Mats, och om barnen Sebbe och Molly som hamnar i kläm på det mest fruktansvärda vis när Anna och Mats inte längre kan kommunicera med varandra. I ren desperation har de bokat en semestervecka på Sicilien trots att de inte riktigt har pengar för resan. Men något måste göras! Annars går familjen under, tänker Anna som är huvudpersonen i boken och vars tankar och känslor vi får följa.

Mellan Joh: Det här är det mest eländiga jag har läst på länge. Och så BRA, så himla himla bra. Tankar, känslor, situationer, allt är så äkta. Jag som varken är i 40-årsåldern, har barn och familj eller ens en dysfunktionell ursprungsfamilj känner ändå igen mig precis hela tiden på något sätt. Jag fattar inte hur hon har gjort för att lyckas med en sådan sak.

Stora Joh: Jag ville inte ens läsa klart den först, jag var redo att ge upp efter 35 sidor för att det var SÅ hemskt. Detta ska ses som ett råd alltså, ni måste fortsätta läsa. Det är ångest, ångest är min arvedel, men sluta inte läsa.

Mellan Joh: Först satt jag och hade tårar i ögonen bara lite sådär, men sedan kom jag till bigarråscenen och då brast det fullständigt, då bara TOKBÖLADE jag rätt ut. De där små bråken mellan barnen, hur dottern säger ”jävla mamma, jävla jävla mamma” och hur Anna bara rusar upp på rummet igen och gråter ögonen ur sig för att allt har blivit så himla himla fel.

Stora Joh: En av mina värsta scener i den är när Molly sitter och vrider och tvinnar sina händer för att hon är så förtvivlad en gång när föräldrarna bråkar. Jag har en hemsk filmscen som jag inte kan glömma trots att jag såg filmen för över 10 år sen. ”Ladybird, ladybird”, i den är en det en liten flicka som gör precis samma grej. Det är så hemskt. Jag mår illa varje gång jag tänker på det, och så kom just det i boken. Spiken i kistan.

Mellan Joh: Nu, efter lördagens bokprat så vet jag ju att det inte är ett dugg självbiografiskt, det påpekade ju Helena och jag tror inte man skulle kunna skriva en så skamlig bok, för ja, det är så skämsigt och skamligt och eländigt alltihop, om sitt eget liv. Helena har verkligen tagit ner den här familjen i det allra djupaste smärtfyllda.

Stora Joh: Det låter lite nu som att vi gottar oss i allt fruktansvärt som finns här. Men det fina är att samtidigt som det är hemskt, så är det så himla bra skrivet och så mycket större än bara hemskt. I boksamtalet igår pratade de ju tex om att det också finns mycket humor i den. Och det gör det! Annas alla kommentarer och åsikter, som hon i och för sig aldrig säger, men tänker. Eller hennes påhittade samtal med dr Phil. Så jäkla vassa och roliga. Och det är det som gör den här boken till mer än bara en sorglig feel bad (snarare feel worst). Det är inte enbart att gotta sig i en familjs sönderfall och misär, för det är väl ganska lätt att skriva, utan att kunna krydda det. Den här humorn, och även att mitt i all surhet som Mats utstrålar så kan Anna se det han var förr, det hon föll för en gång i tiden. Han är alltså inte bara en platt hemsk man som så många liknande manliga karaktärer ofta blir. Han är jäkligt sur, men…

Mellan Joh: Jag tänker också på att det verkligen inte finns ett dugg kärlek mellan dem. Hur saker som ”har du köpt nya byxor” blir till ett gräl, en anklagelse, ett försvar. Kan man låta det gå så långt?

Stora Joh: Man får hålla andan ibland när man läser. Jag tänkte innan att de skulle vara lite utarbetade och trötta och lessa som alla är ibland inför semestern, men gudars skymning! Detta par tar dessa begrepp till helt nya nivåer. Men precis som du säger, även om inte alls jag känner igen mig i deras stämning och relation, så känner jag ändå igen mig hela tiden. Det är väldigt lyhört och väldigt allmängiltigt, trots att det säkert är (hoppas jag) tjugo gånger värre än vad andra krisande par har. Samma med personerna runtomkring. Den perfekta Lisa i Äppelviken tex, hon som får jeans och en t-shirt att se ut som ett fashion statement och lever det perfekta livet. En sån irriterande människa känner väl alla, på något vis. Alla såna små detaljer är så bra i den här boken.

Mellan Joh: Och barnen! Herregud barnen. Hur måste de inte må, det borde ju vara spöstraff på att göra varandra och sina barn så illa. Jag tänker men att skilja sig, kan det verkligen vara så svårt när man tänker på vad man får om man inte?

Stora Joh : Ja, jag fattar inte hur långt de har tagit mantrat ”för barnens skull”. Jag skulle aldrig ha klarat det.

Mellan Joh: Många klagar på slutet. Jag gör nog det också, om man nu ska vara kritisk mot något. Rymningen, vad som händer när de hittar varandra i Taormina. Det stämmer inte med resten av boken. Fast det är ju svårt med slut! Jag märker att det är vad jag oftast är kritisk mot, hur författarna väljer att avsluta. Det är väl kanske för att man när man har lärt känna karaktärerna tänker mycket på hur det ska gå och liksom fantiserar ihop sitt eget slut i förväg.

Stora Joh : Och jag reagerade inte på det. Jag tycker det var bra. Det som händer innan är ju en ny nivå i deras botten-skrapande så… Slutet funkade för mig. Dessutom måste jag tillägga att jag läste den för flera veckor sen och jag har haft den i huvudet sen dess. Det här är en sån bok och karaktärer som stannar kvar efter man slagit ihop den. Helt klart en av årets absolut bästa svenska romaner!!