”Jag har skrivit om kärlek på ett för mig helt nytt sätt”, sa Christine Falkenland om sin sjunde roman ”Vinterträdgården” när jag intervjuade henne för ett måndagsmöte i vintras. Eftersom jag är ett gigantiskt, hopplöst stjärnögt Falkenland-fan och har läst allt hon någonsin skrivit (förutom barnböckerna, som står på tur nu) satte hennes uttalande igång en lång rad spekulationer hos mig. Skulle Falkenland, Sveriges alldeles egna Lady of Dark Letters med ett CV som får Joyce Carol Oates att framstå som Nora Ephron, skaka av sig sorgkanterna och skriva en – hjälp! – lycklig, liksom rosenskimrande kärlekshistoria där de får varandra i slutet?!
Nej, riktigt så drastisk är inte metamorfosen. Därmed inte sagt att det inte finns mycket nytt i ”Vinterträdgården”. Mest anmärkningsvärt är kanske att Christine Falkenland, efter en romansvit av berättelser som utspelat sig i ett slags odefinierbar, strängt schartauansk dåtid, nu helt tagit steget in i tjugohundratalet, med nutidsmarkörer som McDonalds, skrivarkurser och galonbyxor, ja, till och med engelska låneord. Visserligen kändes redan 2006 års ”Trasdockan” mer samtida, men här är det helt uppenbart fråga om en samtidsskildring.
Det är också en av de vackraste kärleksskildringarna jag läst.
”Vinterträdgården” handlar om Laura, en snart fyrtioårig dagisfröken som bor kvar i källarvåningen till föräldrahemmet i Skövde. Hennes liv är inrutat, i träda; hennes skrivarambitioner har sedan länge lagts på hyllan till förmån för vardagen på Förskolan Mullvaden. Kanske kan en skrivarkurs sätta hennes liv i rörelse igen? Förskolebarnen, glädjelöst hetsätande, skrivnojor och diskussioner med fadern om hans ständiga insändare till Skövde Nyheter är Lauras realitet. I bakgrunden finns hela tiden hennes mamma, som dog i bröstcancer när hon var i Lauras ålder. Skräcken att cancern ska bita tag även i henne (”Ole, dole, doff”) men också känslan av att aldrig ha blivit älskad av sin mor. Så en dag träffar Laura en av mammorna på dagis, den vackra och betydligt yngre Sharzad. Hon blir våldsamt förälskad, och ingenting blir som det varit tidigare.
I början känns det smått bisarrt att läsa ord som ”legorum”, ”bajs” och ”Billingeost” i en Christine Falkenland-roman, men jag finner snabbt att 2000-talet passar henne bra. Dessutom är den Falkenland vi känner och älskar intakt, rentav mer vital än någonsin. Hon återfinns i tematiken kring den kallhjärtade modern (nästan alla hennes litterära skapelser är traumatiserade av en kärlekslös mor), i undertexten av desperation och otillräcklighet och – framför allt! – i det stjärnklara, gnistrande språket. Jag brukar ha svårt att välja mellan romanförfattaren Christine Falkenland och poeten. Här behöver jag inte välja. Tack vare skrivarkursintrigen gifter sig lyriken med prosa, och det blir ren och skär språkmagi av det hela.
du andas i min andning
partiklarna i luften är ju du
du strålar mot mig från alla håll
Ska jag försöka dämpa stjärnglansen i ögonen och hitta något att invända mot får det bli den exotifierande bilden av Shahrzad. Hon känns mer som en mytologisk figur ur Tusen och en natt än en människa av kött och blod, och referenserna till djinner, sammetssvarta ögon och orientaliska sagoväsen känns lite väl stereotypa mellan varven. Dock parerar Falkenland själv den invändningen genom att väva in den i berättelsen, så frågan är om det inte är ett medvetet drag, ett sätt att framhäva den dyrkande, underdåniga kärlek som Laura öser över Shahrzad. En förhöjande, mytifierande kärlek, men framför allt ojämlik. Laura tillintetgörs och fänglas i sin besatthet (”böj mina revben till en bur”) medan man som läsare får uppfattningen att Shahrzads tillvaro som hustru och mamma fortsätter relativt ostört. Hon förmår knappt röra vid Laura medan hon själv blir tillfredsställd om och om igen. Timmarna och nätterna med Laura blir en form av parallelltillvaro, en dröm. Jag stänger boken med dunkande hjärta, vill så förtvivlat att de ska få varandra, den alldagliga barnskötaren och hennes vackra orientaliska prinsessa, men eftersom Christine Falkenland knappast verkar inom sagosfären lurar nattsvärtan bortom slutet. Men ändå: jag förnimmelser en vag känsla av hopp, att allt kommer ordna sig för Laura, och det är nog första gången i Falkenland-sammanhang. Hon har skrivit om kärlek på ett nytt sätt.
17 kommentarer
Jag hittar inte mycket när jag Googlar Christine Falkenland + intervju. Är hon en tillbakadragen författare mediemässigt?
Nja, inte särskilt, har jag fått för mig. Möjligen att det mediala suget var som störst på nittiotalet, pre-stora internetboomen? Men det stämmer nog att hon blivit mer tillbakadragen på senare år, efter sonens födelse. Själv har jag inget större behov av att träffa henne, vill så gärna fortsätta odla min romantiserade bild av henne. :)
Men du, viktigaste frågan! Har du läst Falkenland?
Bara diktsamlingen ”Om Honom” hittills, gillade den jättemycket. Men jag har båda hennes x4-pockets, Trasdockan och Öde i bokhyllan. Vilken rekommenderas att läsa härnäst?
PS: Tydligen är Linda Skugge ett Falkenland-fan, hon bloggar om Vinterträdgården idag. Blev dock helt traumatiserad av hennes läsmål: TRE böcker innan jul, varav en ska vara Vinterträdgården (falkenlandskt kort så klart)! Blir det verkligen sååå lite lästid när man är småbarnsmamma? Blev helt bestört, haha.
Och Helena B, jag föreslår att du läser romanerna i kronologisk ordning. 4 x prosa, Öde och Trasdockan. Och så 4 x dikter förstås. Åååh, vad jag avundas dig att få läsa Falkenland med (nästan) oskuldsögon! Hon är en av de författare vars verk jag läser om ritualistiskt flera gånger om året. Särskilt Öde.
Helena, du har just fått mig att förstå att Falkenland är en kvinna för mig. Vilken pocket kan jag som är snåljåp börja med?
Linda Skugge skriver själv på en bok och är egenföretagare på ett nystartat företag. Då blir det inte mycket läsa av.
Åh; så fint, Öde är en av de böcker jag har valt att ha med i min litteraturkurs, för andra året i rad; tror jag kommer att referera till det du säger… (Jag har ju också läst ”allt” av CF – o det i olika omgångar – utom Vinterträdgården, då; ska bli spännande, men jag får väl vänta ett tag, tyvärr.)
Lisa: 4 x prosa såklart! Utsökt koncentrerad råångest och sexuell destruktivitet x 4 för det eminenta priset av 39 kr (om du beställer online).
Och CC, kul om du refererar! :)
”Vinterträdgården” är en underbar titel! För tankarna till helt andra saker än handlingens innehåll dock, innan man läst boken i alla fall :)
Hej Helena B!
I ”52 kvinnliga författare” s 199 – 207
handlar en essä om Christine Falkenland –
och framför allt får du där på s 207
en utförlig Christine Falkenland-bibliografi.
Min favorit är fortfarande Öde.(Samt barnböckerna!)
Jag har skrivit om Vinterträdgården i Västerbottens-Kuriren och är inte riktigt – men nästan – lika positiv som Helena. Jag instämmer med mycket av det som Nina Lekander skriver i Expressen.
Tack Lena, den ska jag kolla in!
Lena, nu har jag läst din recension och håller med om mycket av det du skriver. Visst fascinerar Siri (och Cora, och Rakel, och Ylva, och berättarjaget i Släggan och städet vars namn jag inte minns just nu – jag minns bara att det var vackert och falkenlandskt gammalmodigt) mer än den prosaiska barnskötaren! Rent estetiskt tilltalar hennes tidigare mig böcker mer. Samtidigt är det något med berättarstrukturen som får mig att tro att detta är hennes mest mogna och avancerade verk hittills. Jag kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg.
Angenämt och angeläget är det att vi fortsätter att diskutera och – i någon mån – värdera gemensamma läsupplevelser.
Ditt utlovade nästa inlägg om romanen där Christine Falkenlands jagberättare Laura, den lågmälda och själsligt förfrusna barnskötaren, snubblar runt i erotikens kartlösa landskap – det ser jag fram mot att läsa.
Jag tror jag tidigare hälsat dig med två vackra ord som utgör hela titeln på en bok av Elin Wägner.
Storord,
från Lena till Helena (och alla andra som tycker om att diskutera) via Elin:
DIALOGEN FORTSÄTTER.
Om någon mer entusiast för
CHRISTINE FALKENLAND
vill läsa min recension i Västerbottens-Kuriren.
Gå in på
http://www.vk.se (alt. skriv vk på Google)
Gå in på: kultur
Rubrik: En förskolefröken i kartlöst land
Jag funderar ännu en gång på din intressanta tanke, Helena, att berättaren Lauras språk skulle utvecklas efterhand. Jag vill gärna tycka som du, för jag uppskattar idén.
Men utveckas verkligen jagberättarens språk?
Jag kan inte hitta goda exempel på det.
Lauras fallfruktstankar i bokens inledning är, tycker jag, lysande prosa.
Och är inte, däremot, språket på näst sista sidan (s. 198) rätt knastrigt?
Men jag läser romanen ännu en gång. Så, kanske.
Lena, jag tycker att jagberättarens språk utvecklas i takt med romanen, men måste nog gå tillbaka till boken för att hitta riktigt bra exempel. Mest slående är det förstås i den insprängda poesin, som blir bättre och bättre för varje sida. Slutdikten (som jag citerar en bit av i recensionen) är ju helt lysande.
Har förresten hört ryktats att Falkenland ville låta lyriken spela en ännu större roll i romanen, men att förlaget var motstridiga. Det kan säkert stämma.
Åh det här låter precis som något för mig! Jag ska genast ge mig ut (eller när morgonen gryr och biblioteken öppnar) och få tag på någon Falkenland. Det är sorgligt att man annars så sällan hinner ta sig tid och läsa böcker man verkligen vill, jag har listor med böcker jag vill läsa. Det högst ironiska är också att man inte har tid att läsa ”för nöjes skull” för att man pluggar litteraturvetenskap. Livets ironi?
[…] augusti analyseras Christine Falkenlands senaste roman Vinterträdgården (Wahlström & Widstrand, 2008), tillsammans med författaren. I boken får vi följa Laura, en […]