”Bläckhjärta” – Cornelia Funke

Under vårt oerhört ambitiösa barnbokstema förra hösten, skrev Ka lyriskt om Cornelia Funkes ”Bläckhjärta” (obs! Länken går till bok nummer 2 i trilogin, eftersom ”Bläckhjärta” inte gick att hitta på förlagets hemsida). Jag gör lite sådär ibland, att jag entusiastiskt säger ”det måste vi/jag absolut” om en fika som ska tas eller en bok som ska läsas. Och sedan går jag och byter plats på några böcker i bokhyllan, sitter framför datorn i tre timmar eller kollar på några avsnitt av Buffy och glömmer boken som skulle läsas.

Då är det tur att det finns jul, så att man månader i förväg kan lägga över braböcker-listan på någon annan (mamma).

Ka påminde mig under vårt skräckkollo i november. Hon förklarade vad ”Bläckhjärta” handlar om och jag tänkte att det var ju en fantastiskt bra plot för någon som älskar att läsa (och ibland beskylls för att älska tanken på böcker mer än själva böckerna). I ”Bläckhjärta” möter vi nämligen Mo, som är så himlans bra på högläsning, att han kan läsa fram karaktärer ur böckerna (tyvärr har han handikappet att han kör nattklubbsregeln ”en in – en ut”, därför har han råkat läsa bort sin fru). En mörk och regnig kväll kommer en mystisk figur hem till Mo och hans dotter, huvudpersonen Meggie. Det visar sig vara en sådan där karaktär som Mo har läst fram och han berättar att en annan av karaktärerna ur boken där han återfinns, ”Bläckhjärta”, är på jakt efter Mo, för att Mo ska läsa fram lite guld och tjyvar ur några olika böcker åt honom.

”Bläckhjärta” är, precis som det verkar, en riktig äventyrsroman. Mo, Meggie och en äldre bokhora till släkting, beger sig söderut, till en Italiensk kustby och där får Meggie lära sig att äventyrsböcker må vara nog så spännande att läsa, men det är inte så skoj att hamna mitt i en.

Ärligt talat: som jag hypade ”Bläckhjärta” innan jag läste den. Den klarade den inte riktigt. Den levde inte helt upp till mina orimliga förväntningar, vilket ju alltid är synd, för besvikelser grumlar gärna synen en smula. Därmed är inte boken dålig, den är välskriven, spännande och, återigen; vilket tema! Böcker, karaktärer, varje kapitel inleds med ett litet stycke ur välkända äventyrsromaner och jag imponeras av hur träffande varje citat är för kapitlets handling. Jag måste strängt hävda att ni missar något om ni missar Funke, men det blir inget altare den här gången.

P.S. Jag såg trailern till filmen, som såklart har kommit, baserad på boken. Filmen verkar lite skruttig. Finns det någon som har sett den? (Eftersom jag inte tycker att ni ska se trailern innan ni läser boken, länkar jag inte ;-) )