Bokhora möter Junot Diaz, del 2

Del 1 av intervjun med Junot Diaz hittar du här.

Vi pratade om det här med att känna igen sig i böcker, att kunna läsa om sitt hem. ”Oscar Waos korta, förunderliga liv” handlar om en ödesdrabbad, men ändå förmodligen ganska vanlig familj, som flyttar från Dominikanska republiken till New Jersey. I deras personliga histora vävs Dominikanska Republikens blodiga historia in. Jag tror att den romanen är en ”hem-upplevelse” för många.
”All läsning handlar om att reflektera sig själv”, säger Diaz. ”Att aldrig kunna läsa om sitt liv gör att man känner sig som ett spöke. Den erfarenhet man har är inte alls viktig för ingen har skildrat den. Det spelar ingen roll om man sen hittar en reflektion som är lite förvrängd och fel, bara att den finns gör så mycket.”

När jag lyssnade på honom på Internationella författarscenen berättade han hur fint han tänkt med Oscar Wao-boken. Den innehåller fyra olika lager av språk, och tanken är att det ska vara minst två som man inte fattar helt utan behöver fråga om. Man ska inte läsa boken i sin ensamhet, utan man måste göra det till en kollektiv läsning. Någon fattar inte de spanska fraserna (som är oöversatta), en annan fattar inte sci-fi-referenserna. Känslan för alla ska vara att man vill ta reda på vad det betyder, så man söker upp andra som kan förklara.

Hans inspiration till den kommer från tre verk som han menar är så bra att han ville göra sin egen version av dem. ”Midnattsbarnen” av Salman Rushdie, ”Texaco” av Patrick Chamoiseau och ”Dreaming in Cuban” av Cristina García. ”När du är i trubbel är det andras talang som hjälper och räddar dig”, sa han apropå dem och det faktum att det tog elva år mellan första novellsamlingen och romanen. Det skulle bara ha varit ett år för när hans novellsamling ”Sjunk” blev antagen tyckte han inte att han hade tid att fira den. Han ville bara stressa på och bli klar med sin roman. Först då skulle det vara på riktigt.

”Jag skulle ha gjort helt annorlunda nu!” skrattar han. För sen blev det ju väldigt svårt att få ihop den där stora romanen. Det handlade inte om att han inte hade skickligheten att skriva, utan om honom som människa. ”En bok är som en gåta från ditt undermedvetna, det skickar ledtrådar till en. Jag behövde bli tillräckligt medkännande för att hantera de här liven jag skrev om, och jag behövde växa upp och bli en människa som kunde avsluta min roman.”

Efter sin första publicerade novellsamling, ”Sjunk” / ”Drown”, berättar han att han undvek bokhandlar i flera månader. Han var livrädd för att gå in och se sin bok där, och för att någon skulle fatta att det var han som skrivit den och ställa honom till svars. ”Jag är fortfarande rädd för att folk ska tycka jag är en arrogant typ, så jag är extremt försiktig. Jag skulle aldrig mejla ut till alla jag känner att nu finns en ny bok av mig och så där som en del gör.”

Just nu skriver han i princip ingenting, och det kommer nog inte att förändras förrän januari nästa år. ”Jag behöver minst ett halvårs helt öppet schema för att sätta igång”, berättar han. ”Nu är allt för hektiskt.”

Till sist, lite Junot Diaz-tips.

Det bästa han läst senaste tiden: ”The housekeeper and the professor” av Yoko Ogawa.

Författare han tycker att fler borde upptäcka: Edwidge Danticat, ”Caucasia” av Danzy Senna, och Francisco Goldman.

Om man som Oscar Wao är helt inne på sci-fi men kanske vill gå lite vidare: ”The drifting classroom” av Kazuo Umezu, ”The year of our war” av Steph Swainston och ”The etched city” av K. J Bishop.