Jag ska snart säga något mer utförligt om Klas Östergrens ”Den sista cigaretten”, men innan det: älskar språket! Han har jämt såna här uttryck som man känner till men som ingen använder längre*. Iallafall ingen som jag pratar med eller hör på. Det blir glada små återseenden när man stöter på dem hos honom.
I den här romanen hoppade jag tex till över borsten. Som i sprit. Var och när hörde ni det senast? (Precis.) Nu känner jag bara lust att mässa borsten, borsten en hel vecka. (Och lära mina elever detta livsviktiga. Häromdagen hade vi en genomgång av vad goddag yxskaft och tantsnusk var.)
Och sen finns det ett par pyramidal med också. Där undrar jag om Östergren har lyssnat på Bildts uttalande i den där Bergling-dokumentären i somras? För han sa det ju verkligen med schvung, Bildt, pyramidalt. Det gjorde intryck. Gick liksom från 0 till 100 på två sekunder. Eller?
*Hold your horses, jag vet att den här romanen utspelar sig på 80-talet och det kan vara en förklaring, men jag tycker det är ett fenomen som man stöter på jämt hos honom, oavsett tidsepok.
1 kommentar
Du har helt rätt, borsten är fantastiskt. Får mig att tänka på min barndom. Ja, precis så tragisk är jag.