Curtis och Lorrie

’Tis the season for ”Prep”! Ny klass, ny start för läsning av Curtis Sittenfelds bok förra veckan. (Än så länge har ingen gjort ett nytt omslag.) Varje gång tänker jag att jag bara ska kolla igenom, men blir ändå fast i Lee Fiora-världen och läser på riktigt. Gillar den så mycket.
När jag var på Sture-bibblan för ett tag sen hittade jag en antologi som heter ”This is not chick lit”, och jag lånade den enkom för att få läsa Sittenfelds novell, ”Volunteers are shining stars”. Väldigt bra!

Förra veckan avslutade jag Lorrie Moores ”A gate at the stairs” också, och den fick mig att tänka på Curtis Sittenfeld. Det är det här med detaljerna. Jag älskar ju hur Sittenfeld får till de små ”oviktiga” sakerna så himla bra, nålar in exakt i känslor och situationer. Lorrie Moore är likadan. ”A gate at the stairs” handlar om en ung tjej, Tassie, som nyss har lämnat sin Midwestern-småstad och börjat college i en lite större stad, och som skaffar ett extrajobb som barnvakt. Berättelsen är länge inte så spännande på ytan. Det är inte i handlingen det ligger, utan i det lilla; en kvinnas ofärgade utväxt-frisyr, en andedräkt när man inte ätit frukost, en man som är för förtjust i sig själv och sin effekt på andra, en kvinna som aldrig lyckas skämta rätt. Lorrie Moore är så skicklig på allt det här.
Det hela börjar som sagt väldigt lugnt, ett par adopterar efter lite om och men en flicka, och det är den tvååringen Tassie passar vid sidan av sina collegestudier. Jag har just vaggats in i dagliga rutiner och känslan av att det här blir en sån bok där inget speciellt händer (vilken lycka!), när det tar fart.

På insidesflärpen står det att det är Moores första bok på tio år, och om jag ska jämföra med den enda andra roman jag läst av henne, ”Who will run the frog hospital?”, så tycker jag att ”A gate at the stairs” är en Riktig Roman, och faktiskt alldeles oansenligt skitbra. Hon skriver inte med pompa och ståt. Hon lägger inte upp stora konflikter och omstörtande händelser. Hon har inte fantastiska, excentriska huvudpersoner som gör ett enormt intryck. Men trots alla dessa ”brister” så borrar hon sig in underifrån och bygger upp och skildrar och säger saker, och nu när jag läst klart – helt imponerad. Sep 11 fast inte alls i NY-perspektiv, USA i krig, småstad vs större stad, racism, hopp, familj, identitet. Allt det i en liten historia om ingenting, men ändå stort om allting. Lågmält, ödmjukt, stillsamt, vardagligt, och alldeles, alldeles underbart. Som i ”underbart”, om ni förstår. Vi håller ju fortfarande inte på med de stora adjektiven.
En del böcker knockar en på första sidan med all sin strålglans. En del smyger sig på. ”A gate at the stairs” tillhör den senare kategorin. Jag är helt övertygad om att Tassie och alla andra i den (hennes lillebror!!, Emmie, Sarah, brasilianaren) kommer att stanna kvar hos mig väldigt länge. Rekommenderar den så mycket, inte minst till alla Sittenfeld-fans. Efter den otroliga ”Presidentens hustru” så är vi ju alla sugna på nästa Curtis, eller hur? Ja, och då kommer Lorrie Moore här och bara tjena, tjena. Ibland har man tur alltså.