Deckare och ”deckare”

Jag läser så få deckare nuförtiden (nästan bara Åsa Larsson, Jo Nesbö eller Håkan Nesser), men ändå så känner jag mig oftast rejält deckaröverdoserad. Så pass att om någon föreslår en så suckar jag bara trött och tackar nej. På något vis blev det ändå så att jag plockade med mig Maria Küchens ”Gamarna” från bokhorakontoret. Jag hade läst bra kritik av den, bla just att det inte var en dussindeckare utan mycket bättre. Välskriven och smart och litterär. Något för såna som var less på… Mhm, som jag då?
Men efter läsning av den, en stilla undran; vad är annorlunda och bättre? Det litterära kanske är att huvudpersonen är en bestsellerförfattare och gärna drar fram ett fint citat eller en aforism när andan faller på, men förutom det så ser jag inget speciellt alls här? Det är ju liksom samma skrot och korn som det brukar vara i svenska deckare. Säkert toppen om man gillar Mons Kallentoft, som jag verkligen inte fattar den litterära storheten med heller, men för mig, njaeenej. Åsa, när kommer nästa om Rebecka? Jag håller ju på att längta ihjäl mig! Den där hundpolisen, han har liksom satt sig. Det måste ju bli en fortsättning på det, aldrig att hon bara kan släppa honom nu. Visst inte?

Efter ”Gamarna” trillade jag in på en annan som kanske kan kallas ”deckare”, på sätt och vis. Juli Zehs nya ”Fritt fall”. Det finns ett brott, en man dödas, och det kretsar mycket kring två poliser som ska lösa detta fall, och man får följa den huvudmisstänkte och så… Men Juli Zeh är ju ändå Juli Zeh. Har ni läst ”Leklust”? Nya boken är enklare och rakare än den, inte lika mycket filosofi att klura in sig på, och jag tycker det är ganska skönt. Nu är det nämligen sådär precis på gränsen så att man får känna sig utmanad och kittlad och rätt smart (den känslan vill man ju åt mest hela tiden!), men aldrig för utmanad. Det är bara så exakt och precist bra. Och trots att den kan betecknas som deckare och innehåller alla sedvanliga ingredienser så känns det lite för snålt att sätta den etiketten. Det är lika mycket en idé – relations – fysikroman. Mycket innehåll helt enkelt. Och allt är väldigt bra! Det var säkert en och en halv månad sen jag läste den, men jag tänker fortfarande på Sebastian och Oscar, två av huvudpersonerna. Så himla fascinerande. Och poliskommissarien, voj voj.
Jag älskar hur mycket som flimrar förbi lite, att Juli Zeh skriver en berättelse med människor och relationer som man nästan har koll på, men verkligen bara nästan. Det är minst lika spännande att klura på inbördes kopplingar och agendor mellan dem som att få veta allt om brottet och varför.
Om ”Gamarna” blev en deckarbesvikelse så blev ”Fritt fall” raka motsatsen. Här kan vi tala om en välskriven, smart och litterär ”deckare”. Finfina grejer!