”Den förlorade symbolen” – Dan Brown

Saker jag gjort istället för att läsa Dan Browns nya roman ”Den förlorade symbolen”:

Druckit kaffe.
Kammat katterna.
Tömt kattlådan.
Tömt blöjhinken.
Tömt handväskan.
Tömt tarmen.
Tittat till tvillingarna som sovit i vagnen ute på terrassen större delen av dagen.
Blivit avundsjuk på sovande tvillingar.
Letat igenom alla skafferier i köket i jakt på godis.
Pillat på en bruten nagel (aj).
Hängt tvätt.
Kollat tillgängligheten på Augustnominerade romaner.
Läst lite i en bok jag faktiskt är sugen på att läsa (mer om den senare).
Uppdaterat Facebook.
Uppdaterat Bokhora.
Läst bloggar.
Druckit mer kaffe.
Funderat på exakt vad det är med Dan Brown som tilltalar så många.
Fastnat.

Till sist kommer jag trots allt igång med läsningen, men den där adrenalinrushen som jag förknippar med bladvändare värda namnet uteblir. Det står ”spänningsroman” på omslaget, men faktum är att ”Den förlorade symbolen” är anmärkningsvärt ospännande. Detta trots att kapitlen är kortare och mer lättlästa än en barnbok riktad till lågstadieelever (ja, här finns till och med bilder på symboler, kartor och annat som jag antar ska vara – just det! – spännande). Det känns tråkigt att behöva skriva den här recensionen, för jag är generellt pro-bästsäljare och spänningslitteratur, och ”Da Vinci-koden” var helt okej poolläsning, men det finns inte mycket att hurra över här. Ska vi börja med handlingen? Hur Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard, hamnar i trubbel och tvingas rymma från de elaka myndigheterna samtidigt som han under extrem tidspress knäcker koder för att rädda liv och avslöja heliga mysterier? (Hmm, undrar var jag läst det förut…?) Hur hjältarna är vältränade och ser trevliga ut medan skurkarna är tatuerade Belgian Blue-monster, alternativt pygmékorta, fula och aggressiva kvinnor?

Okej, några positiva saker: vissa faktabitar om frimurarordern och den vetenskap inspirerad av uråldrig mysticism som en av huvudpersonerna ägnar sig åt är intressanta. Tyvärr gör inte Dan Brown särskilt mycket med dessa fakta; jag misstänker att det bara finns där för att vi läsare ska känna oss smarta. Den eventuella smarteffekten förtas dock när själva spänningsintrigen – den som är så ospännande – känns både klyschig och tillyxad, med konstlade intrigvändningar och ryckigt tempo. Frågorna hopar sig. Varför är karaktärerna så förtjusta i att utropa ”Vad i hela världen!”? Är det meningen att man ska skratta åt den seriefigursliknande skurken, Ond med stort O? Jag tror inte det, men skrattar gör jag i alla fall. Dan Brown verkar vara omåttligt förtjust i skurkar med konstiga utseenden och självplågartendenser (jfr albinon/självspäkaren Silas i ”Da Vinci-koden”); dessvärre delar jag inte hans förtjusning. Det är så fruktansvärt svartvitt, tjatigt och trist att klockorna stannar… men jag är övertygad om att ”Den förlorade symbolen” kommer att sälja multum. Inte på grund av bokens förtjänster, utan på gamla meriter. Däremot tvivlar jag på att ens de mest hårdnackade Dan Brown-entusiasterna kommer att bli nöjda (läsarrecensionerna på Amazon är relativt ljumma än så länge), för fastän ingredienserna från hans tidigare bästsäljare med Langdon i huvudrollen går igen här så är det en urvattnad version. Been there, done that, got the t-shirt. I ärlighetens namn behöver nog inte Dan Brown vara fantasifull för att sälja böcker, men det hade varit trevligt med lite nytänk. Eller är jag för snäll som sätter nytänkande – eller i alla fall potential till nytänkande – i samband med Dan Brown?

Ytterligare en positiv aspekt: översättningen är faktiskt helt okej. Även här måste jag stoppa in ett ”tyvärr”, för det skulle ha varit att föredra om de vansinniga omständigheterna kring översättningen till svenska – sju översättare, ett par ynka veckor – hade lämnat avtryck i texten. Då kanske förläggarna kunde inse att även kioskvältarlitteratur förtjänar lite respekt. Nu märker jag inte av tidspressen, vilket förstås är en eloge till översättarna (hoppas ni fick bra betalt!) men kanske också en påminnelse om att man inte läser Dan Brown för språkets skull. Just nu funderar jag som sagt mest på varför man ska läsa Dan Brown över huvud taget. Har ni några uppslag?

Sugen på bättre spänning med inslag av mystiska riter och koder? Kolla upp följande titlar!

”The Eight” och ”The Fire” – Katherine Neville
”I rosens namn” och ”Foucoults pendel” – Umberto Eco
”Waking the Moon” – Elizabeth Hand (mer mystiska riter, mindre koder, läs min recension här.)