”Det händer här” är Henrik Bromander romandebut och det är en novellsamling med fyra noveller, varav två är såpass långa att de hade kunnat vara varsin kortroman och två stycken i lite mer normaltlångt novellformat. Novellformatet känns dock inte Bromander ovant: hans egna serier, och de som han har skrivit manus åt till andra serietecknare, förlitar sig väldigt mycket på texterna så jag som läsare känner igen mig väldigt mycket.
Till skillnad från många andra unga svenska författare och serietecknare så skriver Bromander skönt nog om någon annan än sig själv lyckas på så vis beskriva vår samtid utan att vara så trist navelskådande. Det här är fyra rätt hemska, men vardagliga, berättelser fyra svenska ungdomar där inlevelseförmågan med dem är total. Man grips verkligen av deras öden och jag kommer på mig själv att tänka på dem långt efter att jag läst ut boken.
Något irriterar mig dock vid läsningen av ”Det händer här”. Den första novellen ”Hålkärret”, som handlar om en tjej som åker på Marit Bergmans Popkollo, så är varendaste ”och” ersatt med ”&”. Visst får man känslan att det är en tonårstjej som berättar, men det stör läsflytet något enormt och hindrade mig till viss del att uppskatta den till fullo. Alla novellernas språk är väldigt mycket ”in character” men förutom just det där påfundet så fungerar det riktigt bra.
Hoppas att övergången till romanformatet gör att fler får upp ögonen för honom och kanske sedan vågar sig på hans riktigt fantastiska seriealbum ”Tidigt på morgonen”. Även ovana serieläsare bör våga sig på det.
3 kommentarer
Jag har så svårt för noveller, men vet inte varför… kanske har jag inte läst några som är tillräckligt bra.
Bromanders noveller är långa, den sista i boken är på säkert 80-90 sidor.
Vill också passa på att rekommendera Bromanders första album: ”Hur vi ser på varandra”. Också ett utmärkt seriealbum.