Hur förhålla sig till nedtrampad söndertrampad litterär terräng utan att helt gå ner sig i det förrädiska klyschträsket? Fråga 2008 års Edgarpristagare, John Hart. Han har med ”Down River” lyckats väcka liv i det dödströttaste av trötta direkt-till-tevemotiv – oskyldigt anklagad man återvänder till hembygden, bara för att upptäcka att folk fortfarande dör som flugor runtomkring honom – och förvanda det hela till litterärt njutbar bladvändarspänning.
Mycket är tack vare miljöbeskrivningarna. Kanske hade Andres Lokko rätt när han i den smått legendariska texten ”Den engelska patienten”, publicerad i Bibel någonstans mot slutet av förra millenniet, hävdade att en anglofil i det sista, mest utdragna sjukdomsstadiet blickar bort mot USA av ren självbevarelsedrift. Jag vet bara att jag inte kan få nog av solnedgångar i North Carolina, ju mer färgsprakande och bitterljuva desto bättre. Anne Rivers Siddons är fantastisk på att skriva sydstatsskildringar som fungerar som rena resekatalogsporren, men John Hart, född och uppvuxen i North Carolina, är inte långt ifrån. Redan på sida två sätter han tonen när han låter sitt berättarjag Adam (aka den oskyldigt anklagade mannen som återvänder till hembygden) stanna motorn och hoppa ur bilen vid Yadkin River, där en liten fiskande pojke får honom att börja tänka på sin egen uppväxt, allt som hade kunnat vara, om inte… Som sagt: risken att försvinna in i Klyschlandet är överhängande, men tack vare Harts språkbehandling – hårdkokt och känslig på en gång – bjuds den här förtjusta läsaren istället på bitterljuv familjeåterträff med deckarundertoner. Jag kommer att tänka på John Grishams glansdagar – om Grisham vågat stanna utanför rättegångssalen och dröja kvar på brottsplatsen.
Men visst. Det är macho så det står härliga till, och som en konsekvens av detta känns kvinnoporträtten avsevärt mindre genomarbetade än till exempel förhållandet mellan Adam och hans pappa. Skildringen av Adams gamla flamma, numera ortens polis, lämnar en hel del att önska ur feministisk synpunkt – jag kanske är överkänslig, men ibland upplever jag att alla ständiga påpekanden om vilken karriärsinriktad ballbuster hon är inte nödvändigtvis är positivt laddade. Å andra sidan är det lika mycket en konsekvens av den inskränkta småstadsmentalitet som Hart skildrar så inkännande, och ärligt talat: man läser inte ”Down River” för de lyhörda kvinnoskildringarna. Är man däremot det minsta förtjust i sydstatsskildringar, småstadsdeckare och meningar som ” Two hours. Five beers. Nothing to do. Mind on overdrive” – grattis, du har några riktigt trivsamma timmar framför dig.
3 kommentarer
Var kan man läsa den Andres Lokko-artikeln?
Mel: Den gavs som sagt ut i sedan länge avsomnade tidskriften Bibel, jag tror 1998 eller möjligen 1999. Vet iaf att det var samma nummer som Jarvis Cocker intervjuades i (av Anna Hellsten, tror jag) – hmmm, det var nog 1998, för det var då Pulpskivan ”This Is Hardcore” kom ut… Tror det kan vara rätt svårt att få tag på artikeln om du inte ramlar över ett begagnat ex av papperstidningen. Men lysande text iaf, jag tänker på den ofta fortfarande.
Tusen tack, Helena!