”En fest för livet” – Ernest Hemingway

Härom dagen erkände Johanna K att hon haft fördomar om att östeuropeisk litteratur skulle vara svår. Nu är det min tur att sätta mig i biktstolen. Jag har nämligen länge närt fördomar om 1954 års nobelpristagare i litteratur, Ernest Hemingway. Mina Hemingwayrelaterade fördomar är att han a) är hopplöst macho, idel jakt och tjurfäktningar och skeva kvinnoporträtt och b) inte är särskilt läsvärd som romanförfattare. En sällsynt begåvad novellist, absolut, men de romaner jag gett mig på har lämnat en distinkt träsmak i baken. Att de romaner av Hemingway jag introducerats till varit undervisningsmaterial på högstadiet och gymnasiet spelar alldeles säkert in; fastän svenska, inte helt oväntat, var mitt älsklingsämne har jag alltid haft svårt för tvång och måsten, i synnerhet när det gäller läsning.

Så läser jag ”En fest för livet”, Hemingways starkt självbiografiska roman om åren i Paris under 20-talet, och blir helt knockad – av den lågintensiva berättarglöden, av skildringen av Paris, litteratur, skapande, kärlek och livshunger. Framför allt: jag gör en helomvändning vad gäller min uppfattning om Hemingway som person. För även om författaren i inledningen skriver att läsaren om hon så vill kan betrakta boken som skönlitteratur (med tillägget ”Men det finns alltid den möjligheten att en sådan skönlitterär bok kan kasta ett visst ljus över det som har skrivits som verklighetsskildring”) så har åtminstone jag svårt att tänka mig att berättelsens Hem, ung, fattig – men lycklig! – författare som lever tillsammans med sin fru och deras lille son i 20-talets Paris, skiljer sig alltför mycket från mannen som nästan fyrtio år senare satte sig ner för att skriva ”En fest för livet”. Sedan är jag i vanliga fall helt för att skilja på författare och privatperson, även om det ibland är svårt. Oavsett. Jag föll som en fura för Hem. Så sympatisk! Av nidbilden Hemingway, machokarlen Hemingway, stordrickaren Hemingway, kvinnokarlen Hemingway, finns inga spår; romanens Hem kokar nappflaskor och matar sin lille son, arbetar metodiskt och strukturerat och är mycket lycklig med sin lilla familj. Det skulle förstås inte vara Hemingway om inte idyllen kantades av nästintill osynliga, men likväl närvarande, mörka skuggor. Kungen av det utelämnade (engelskans omission är ett så mycket bättre ord, tycker jag), isbergsteknikens mästare, låter med små, små medel läsaren förstå att den lycka som präglar de tidiga Parisåren inte är evig. Det faktum att Hemingway skrev ”En fest för livet” kort innan självmordet ger också skildringen ett stråk av bitterljuvt.

Framför allt är ”En fest för livet” en fest för läs- och skrivhungern. Här finns flera passager om skapande som jag inte kunde låta bli att nerteckna i min anteckningsbok (ingen Moleskine, tyvärr), till exempel ”Skriv den sannaste mening du känner till”. Är man det minsta intresserad av litteraturhistoria kommer skildringarna av Gertrud Stein, James Joyce, paret Fitzgerald och Sylvia Beachs legendariska boklåda få er att gå i spinn… och utöka era ”att läsa”-listor. Själv blir jag nyfiken på en författare som Gertrud Stein tipsar Hem om, Marie Belloc Lowndes, författare till (bland annat) den Jack the Ripper-inspirerade ”Hyresgästen”.

Ja, ni ser ju: fördomen visade sig vara en villfarelse. Mea culpa. Nu är jag redo att ta mig an mer Hemingway, och tror att ”Män utan kvinnor” blir en bra utgångspunkt. Nu måste jag bara försöka blunda för det faktum att Ulf Lundell döpt en skiva efter just den boken. Fler fördomar att jobba på.