Vi tog en runda flipp eller flopp när vi diskuterade Clarice Lispectors ”Stjärnans Ögonblick” vid gårdagens läsecirkelträff igår. Majoriteten flippade, men anledningarna till det skiljde sig väldeliga. Jag flippade. Jag slickade knappast i mig majoriteten av Lispectors formuleringar, snarare fick jag – liksom resten av min bokcirkel – slåss ganska rejält med texten, men det fanns för många intressanta passager för att floppa. Kort sagt kan vi säga att jag är besviken. Vadan all uppståndelse? Nog kan jag sörja att jag inte får komma in i den litteraturälskande gemenskap, där Lispector är drottning, men ärligt talat: kejsaren har inga kläder, och jag är långt ifrån överväldigad.
Och om vem handlar ”Stjärnans ögonblick”? Maskinskriverskan Macabéa eller den relativt anonyme berättaren? Är Lispector ironisk, är Macabéa en fiktiv eller till och med en metafiktiv person? Visst har vi väl läst historien om Macabéa och hennes genomosympatiske pojkvän någonstans förut – var? Han har inte ens råd att betala mjölken i hennes kaffe, för en större summa än så kunde han lika gärna ha gått till en prostituerad. Macabéa finner sig i detta och återberättar istället vad hon har hört på Radio Ur (detalj som jag gillar skarpt).
I ”Stjärnans ögonblick” får vi träffa den anspråkslösa Macabéa och hennes förmodade upphovsman, en man som man kan anta är såväl minst 30 år äldre än sin skapelse som tillhörande en helt annan samhällsklass. Boken är mycket kort (120 sidor) och briserar i den avslutande delen. En explosion. Explosionerna är för övrigt återkommande i den tunna boken och ytterligare ett inslag som jag uppskattar. Särskilt de små.
För nog är Lispectors författarskap värt att kolla upp. Det finns en charm i hennes våghalsiga formuleringar, hur hon envist vägrar låta sig påverkas av eventuella läsare, till höger om mig har Karin fyllt sin anteckningsbok med tankvärda och stilfulla citat ur ”Stjärnans ögonblick”. I bokhyllan står ”Hemlig lycka”, där jag tidigare har läst bara ett par noveller. Eftersom jag inte har läst noveller sedan i våras, kommer just Lispector bli den första novellistan jag tar mig an i höst.
I somras gavs en engelskspråkig biografi om Lispector ut. Då allt färre översatta böcker ges ut i Sverige och Lispector inte är särskilt uppmärksammad här, vågar jag väl knappast tro att den ska ges ut på svenska. Men jag hoppas.
7 kommentarer
Svårflirtad är verkligen ordet. Läste ”Stjärnans ögonblick” för två år sedan och den var ganska svår att komma in i, men som en seg Tarkovskij-film så vill man likväl ta sig till slutet. Har ”Levande vatten” och ”Hemlig lycka” vilandes i bokhyllan. Får se när hon får nästa chans.
Min bokcirkel förhöll sig också ganska sval till Lispector. Vi läste Passionen enlight G.H i våras. Den var minst sagt svår att ta till sig.
Levande vatten är minst lika fin som Stjärnans ögonblick. Och: icke varenda en i cirkeln förhöll sig sval. Jag var het som en övertänd ladugård ;-)
Jag kom inte ens ihåg att jag hade läst den förut…
[…] Flera bokbloggare verkar ha läst och diskuterat Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick i bokcirkelform. Kul att läsa flera olika åsikter om samma bok: Lyran, La Bibliofille, Boktoka, Kulturdelen, Snowflake, Johanna K. […]
För mig utgör Stjärnans ögonblick en absolut plats, en litteratur som får mig att uppleva allt. Den är så slående intelligent, så metapoetiskt fiktiv, så sjungande, så skrattande och så mörkdjupt melankolisk. Som när man inte bara känner att man läser att mästerverk, utan även tycker sig äga det. Som att man känner sig träffad, synlig inför texten, för att orden bara faller så rätt i ens huvud. Ja, vissa partier läser jag om och om igen och jag skulle, upenbarligen, kunna prata på om den hur länge som helst.
Det mest fascinernade och glädjande är ändå att så olika böcker har den effekten på olika människor.
en stor anledning till att lispector är så omhuldad av kritiker är att du alltid framstår som ointelligent när du försöker kritisera henne… vad man än kritiserar (handlig, personteckning, ironin) kan alltid den som gillar boken säga att javisst, men det är inte en roman som vill visa fram en vanlig handling/personteckninng/ironi… borges funkar likadant… tarantions filmer är en inte lika intelligent variant på samma tema… all intelligent s.k. postmodern prosa är omöjlig att kritisera utan att man framstår som stelbent dogmatiker… som kritiker måsta man inta en position vilket den s.k. postmoderna prosan (eller sådan prosa som låter sig läsas utifrån en s.k. postmodern position) inte behöver göra, den glider undan…. nu har jag inget emot lispector (eller s.k. postmodern prosa)… men hon är gansa tråkig