Har ägnat helgen åt mestadels icke-litterära ting (banan- och morotspuré, tandlösa leenden, knubbiga små fingrar som griper tag i mina händer) men jag hoppas att det inte är för sent att brista ut i ett gert fylkingskt ”ÄNTLIGEN!” över det manifest som sju yngre författare publicerade i gårdagens DN. De vill göra 2010-talet till ett berättandets årtionde, och det låter ju alldeles strålande. Som jag tjatat!
Mycket av det som sägs i manifestet kan tyckas självklart, men efter att ha genomlevt ett decennium präglat av fixerat vid besatt av autenticitet och en rätt motbjudande dokusåpamentalitet som spritt sig från TV-tablån till kultursidorna kan inte vikten av den goda berättelsen – det oförställt fiktiva – nog understrykas. Så Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff: tack! Från djupet av mitt fiktionsträngtande bokhorehjärta. Låt nu 2010 verkligen bli årtiondet vi kommer att se tillbaka på som det årtionde då fiktionen gjorde storstilad comeback inom den svenska nutidsprosan. Ingen skulle bli gladare än jag.
Vad tror ni, tillhör 2010-talet det klassiska berättandet eller kommer reality- och skrivarkursproseskruvstäden hålla oss fast ett tag till?
23 kommentarer
Håller tummarna för berättandet! Och variation!
Jag hoppas verkligen att det klassiska berättandet kommer tillbaka. Glädjer mig åt Manifestet.
I bloggen Bernnur pågår en vital diskussion om manifestet.
Bernur
Ja, leve det Manifestet!
Det här manifestet kändes välbehövligt. Man får bara hoppas att det får lika stort genomslag som dogma-manifestet fick…
Men det är väl bara att skriva då? Varför måste de sätta ihop ett helt manifest? För att de inte kan köra en och en utan måste vara en hel grupp som får stöd av varandra? Jag älskar berättande litteratur men jag älskade Den vita jorden också. Fast okej, jag kan förstå att de kanske ser det litet som ett test – om folk reagerar positivt kanske förlagen hänger på och vågar satsa på berättande litteratur som inte är deckare eller chick-litt. För det är väl där det brukar ta stopp, antar jag.
Jag hoppas också på det mer klassiska berättandets återkomst, fast ärligt talat, INTE i den tappningen som Manifest-författarna försöker starta debatten med! Jag är rätt bestört och ledsen att just dessa författare förmår inte skriva en ”manifest” UTAN att själva falla i just den ”ful-litterära” fälla de vill ta avstånd ifrån: börja dela kängor åt höger och vänster och i minst 2 av fallen (Lotass och Kepler) mycket genomskinligt börja ”hänga ut” verk med personliga referenser….Jag tycker att sådana formuleringar har ingenting att göra i en äkta manifest. De skulle kunnat låta bli att dela ut sparkar, budskapet kommer fram tydligt utan dessa exempel. Nu har de inte gjort det och detta gör mig att tvivla på att författarna själva är kapabla att leverera enligt alla de ädla uttalanden som annars har formulerats i Manifestet…Jag får nog vänta och se. Men ”första intrycket” Manifest-författarna gjorde på mig är inte odelat positivt!
Detta gör att Manifestet får en oseriös och kanske lite oönskad bismak i min mun, och inte bara min (läs flera bloggkommentarer!). De undertecknade kanske ville väcka och inbjuda till en seriös och djupgående diskussion kring ”fiktionens återkomst” och dess välbehövliga förnyelse som vi alla här på Bokhora också tycks längta efter? Det blir nog lite svårt, efter tabbarna i Manifestet….
Jag hoppas verkligen på fiktionens återkomst (i.o.m. 2010 och framåt), fast jag är inte övertygad att Manifest-författarna kommer att stå för denna åter-födelse.
Vi får väl se när de levererar!
Jo, jag kan hålla med om att kängorna till andra författare kändes onödiga. Totaldissningen av deckare och chicklit som genrer likaså. Men på det stora hela är jag beredd att skriva under på allt i manifestet, och för er som säger ”hmm, vi får väl se vad de levererar”: de har ju redan levererat! Pauline Wolff skrev en av de mest läsvärda svenska romaner som kom ut förra året (”Swede”) och hennes ”Vi är luftens drottning” är nästan ännu bättre. Jerker Virdborg har jag gillat ända sedan jag läste ”Landhöjning två centimeter per natt”, och Anne Swärd har jag hört mycket gott om från folk som brukar dela min boksmak. Tycker att de manifestförfattare jag redan läst är goda representanter för det de vill åstadkomma.
Att det sedan, som vissa manifestkritiker hävdat, skulle bli stilistiskt undermåliga romaner bara för att berättandet och intrigen, snarare än det stilistiskt utmanande, understryks är ju helt enkelt inte sant. Bara för att det är experimentellt behöver det inte vara bra, lika lite som alla ”klassiskt berättande romaner” är bra. Långt därifrån. Men att fokusera på hantverket; på genomtänkta berättelser med väl utmejslade karaktärer, levande miljöer och ett episkt tilltal… det tycker i alla fall jag låter som en lysande idé.
Jag gillar också Jerker Virdborg väldigt mycket. Jag tycker bara att det är litet mysko att de skriver den här sortens manifest, som är så väldigt negativt till sin karaktär. Det är därför jag misstänker att de kanske inte riktar sig till oss läsare (det finns som sagt var redan många författare som är utmärkta berättare) utan till kritiker och förlag, som de tycker ger den här sortens berättande för litet uppmärksamhet. Och en viss poäng har de ju där också – tittar man på Svenska Akademiens val av Nobelpristagare kan man väl ana att berättare inte står så högt i kurs utan att det är det språkliga finliret som premieras (fast det finns undantag, jag vet det), och nog brukar även kritikerna se det som ”finare” att experimentera med språket än att berätta en bra historia med driv i. Så jag förstår hur de tänker, men jag tror inte att det är oss läsare de försöker kommunicera med.
För mig behöver i alla fall Susanne Swärd, Jens Liljestrand, Jesper Högstöm och Jerker Virdborg leverera mer:
Swärds Polarsommar var mycket seg, fångar inte på något sätt, stilistiskt eller temamässigt, tyvärr. Jag till sist orkade läsa färdigt, men med stora pauser och stor självdisciplin.
Liljestrands Paris-Dakar….jaaaa, den extremt cyniska människobilden (män som kvinnor) på något sätt fängslar inte. Gav inget nytt, på intet sätt. Efter 4 noveller (boken är en novellsamling) orkade jag inte längre helt enkelt.
Högstrands Den andra stranden gick bättre, fast knappt kan säga att den var ”förnyare” eller mer än medioker om man nu skall sätta verket i jämförelse med Manifestets författarambitioner….Hans journalistspråk förblir just det: journalistspråk rakt igenom boken. De delar som är ”pang-på” med stolpiga, korta formuleringar förstör rejält de delar som är mer lyckade. Denna ojämnhet gjorde att läsningen blev hackigt och ofta ointressant för mig.
Virdborg…jag läste bara Svart krabba för 2 år sedan och kanske om jag skulle läsa något senare verk skulle min bild av ”rätt medioker psykologisk thriller författare” slutsats ändras? Jag tyckte om de djupare existentiella frågorna i hans påhittade nordiska land i krig (om jag minns nu rätt), men boken fastnade inte riktigt. Kanske för att det finns så många extremt bra internationella författare i genren? Vet inte riktigt…
Om Näckrosbarnen av Susanne Axmacher har läst blandade recensioner på nätet, kanske kommer upp på min tok för långa önskelista….Och tack Helena, Pauline Wollfs Swede har nu tillkommit min lista, blev riktigt nyfiken efter din beskrivning här ovan :-).
Ja, med detta svar vill jag bara säga att det finns en stor diskrepans mellan de verk som jag läst och tagit intryck av ang. Manuskriptets författare och dessa författares sätt att deklarera vad de vill (egentligen vad de INTE vill!). Därför vill jag vänta och se vad mer levereras….
Men som även Anna GC skriver, allt detta är kanske inte för oss miljontals läsare (varför deklarera det i en av landets största dagstidning då?) utan mest för fin-litteraturens inre kretsar ?
Jag tycker att Manifestet och debatten angår oss i allra högsta grad och i slutändan det är vi genom våra bokval, preferenser och ”recensioner” som avgör vad vi vill läsa 2010 och framåt, eller…?
Bonjour Tristesse, skulle jag vilja säga. Manifest i all ära – men är det inte lite tvångströja över just detta. Högtravande dessutom. På vems uppdrag frågar man sig därtill. Anar man inte i bakgrunden en kulturminister som önskar sig mer konst innanför ramarna och texter som hålls hårt inspärrade mellan de bältesspända bokpärmarna.
Kul. Välbehövligt och lite modigt.
Jag, som varit i Blekinge skärgård hela helgen och inte sett manifestet förrän alldeles nyss, är nog böjd att hålla med Zsofia och Anna GC. Vi diskuterade det här hemma och smaken i munnen var något fadd kring hur det presenterades.
Att syftet är gott, kan ju däremot vara en annan sak.
fast ursäkta … det klassiska berättandets återkomst? vad betyder det egentligen? det intressanta med litteraturen är väl om den berör människor i hjärta, själ och/eller huvud? det här med att det är bättre när det är ”ren” fiktion är ju ren och ram bullshit. det finns ingen ”ren” fiktion. och om en berättelse känns autentisk så är det skitsamma om den är ”sann” eller inte, egentligen.
det de efterlyser, dvs berättande med ordentlig handlings- och karaktärsutveckling är ju ett hantverk som välskrivna genreromaner faktiskt ofta innehåller – det är ju därför folk gillar dem. sedan vore det väl kul om miljöer, karaktärer och intriger vore lite mindre förutsägbara och unika än många, oavsett om det kallas genrelitteratur eller inte. är det månne detta som menas?
Marika – ja kanske lite litteraturpurism – stämmer överens med det politiska klimatet i alla fall. Därför tycker jag det är angelägnare att jobba för mångfald – och t ex att man inte mal ner 30 ton böcker hur som helst.
Det känns som man vill tysta röster istället för att sätta ner foten och försvara litteraturen på bred front – så många röster som möjligt och så många olika röster som möjligt också.
Men det kommer ju ut drösvis av så kallade klassiska berättare, sannolikt långt fler än böcker på ”skrivarskoleprosa” (vad det nu är, hälften av manifestets undertecknare har ju gått Biskops Arnö). Och det är väl ingen som hindrat dem från att skriva epik tidigare heller? (http://peterfrobergidling.blogspot.com/2009/08/varken-mani-eller-fest.html)
[…] från elfenbenstornet”, FLM – ”Remix på litteraturmanifest” Bokhora – ”Fiktionernas återkomst – eller? (Del II)”, Bokmania, Victor Estbys skriverier, Copyriot, Författarcoachens blogg, Thereses dagbok, […]
Manifest kan vara intressanta och det finns mycket sympatiskt i detta manifest, men det unkna genrelitteraturföraktet känns lika onödigt som osympatiskt, och att ha det som första punkt … Läser nog hellre Pynchons steampunk (Against the Day) än något dessa författare kan tänkas skriva.
Ett manifest byggt på negationer, på det man INTE får göra; byggt på fega rallarsvingar mot icke namngivna författare; ett manifest där ordet ALDRIG är det ord som tillåts dominera; ett NORMERANDE manifest i en tid när man, om något, insett att det normerande stänger in, avgränsar, utestänger, omöjliggör. Dogmamanifestet var ett skämt, de som tog det på allvar spelade von Triers humor i händerna. De sjus manifest – förutom att vara illvilligt, småsint, fegt, yrvaket, Sten Selanderskt – är inget skämt, men förtjänar ändå hånskratt.
Utan att vilja ta ställning mot ngn av författarna men…nja, ett litterärt manifest som lider så stor brist på kreativt nytänkande, har så lite utforskarlust och mest återformulerar den trötthet som redan uttryckts av kritiker, bloggare och andra litteraturfolks känns ju inte så vasst och nyskapande. Den återkommande kritiken mot språkvirtuoser tycker jag också är missvisande, man glömmer lätt att flera av de språklekande författarna också är mycket goda berättare. Nu blir jag nästan lite sugen på en språktrixande chicklitroman med deckarintrig…bara jag får bli lite utmanad och överraskad.
Otroligt innehållslöst. Det man vill är att skriva klassisk torr prosa ”som den gjordes förr på farfars tid”. Gärna utan politiska ambitioner, utan stilexperiment, utan att använda genrelitteraturen..
..hade det där manifestet vara allrådande sen länge skulle vi missat böcker som Operation B eller romanerna i New york trillogin..
[…] som har hyllat manifestet har fått en mängd beska kommentarer. Här finns ett bra exempel, här ett […]