Vi äter frukost på morgonen och diskuterar läktarvåld i Stockholm kontra Göteborg. Plötsligt brister jag ut i en hatsång mot Göteborg. Har man säsong efter säsong stått i klacken på Söderstadion kan man många sådana. Min kille ser nästan rädd ut. Det är för att han är en snäll kille. En gång hade jag en dum kille, det gör jag inte om.
En annan gång, i tjugoårsåldern hade jag en svärfar som var ungefär som John i Karolina Ramquists bok ”Flickvännen”. Honom träffade jag aldrig, men han var synnerligen närvarande i den familj som en gång flydde via svenska ambassaden i det land de bodde då. Han försökte faktiskt komma till Sverige och hälsa på långt senare. Då blev det skottlossning på Arlanda.
Karin, huvudperson i ”Flickvännen” hur tänker du? Tänker du alls eller är det bara nu? Eller kanske du någonstans långt därinne faktiskt förstår? Är det därför du gömmer p-piller på toaletten?
”Flickvännen” handlar om Karin som lever tillsammans med John som är tungt kriminell. Karin vill inte veta vad John gör när han är borta och ”jobbar”. Karin vill ha pengarna och det glamourösa livet. Karin vill dansa tills solen går upp på Ibiza, Karin vill inte tänka så mycket. Karin tänker väldigt mycket ändå.
På John. Vad han gör när han är borta, den där väktaren på TV-nyheterna som får ansiktet bortskjutet och Karins kompis – hon umgås bara med andra flickvänner till Johns kumpaner – måste kräkas på toaletten. Saker som kan lägga sordin på den mest uppsluppna tjejmiddag.
Karin tänker på sin mamma och sina systrar. De tycker inte om det liv hon lever fast det är det liv som Karin alltid velat leva. Exakt det liv som Karin velat leva. Det är hit hon har strävat. Att inte kunna gå på middag hos de alldeles vanliga (men rika) grannarna för det blir så jobbigt, så många frågor. Att kunna ta kokain med tjejerna ”bara på kul” fast de vet att åtminstone Anna är nere med kokset rätt rejält, att komma in på alla ställen, resa till alla de där platserna. Okej att John misshandlade hennes systers bästis, men det var ju en förfärlig olyckshändelse, det kan inte John lastas för. Så olyckligt att det var fel tjej han bankade på. Sådant kan hända och hursomhelst tycker inte Karin om att tänka på det. Fast hon gör det ändå.
Ibland tänker hon på att lämna honom. Hon tänker väldigt mycket på Karen och Henry Hill i Maffiabröder. Ibland tillåter hon sig vara väldigt arg på John men allra mest bevakar hon den kontantkortsmobil han lämnar till henne när de reser ut på jobb. Den ringer aldrig.
Karin! Jag tror inte du orkar leva såhär. Det gjorde inte min före detta svärmor och vet du, jag tror inte hon har varit lycklig en enda dag sedan hon träffade honom. Inte sedan hon lämnade sin man heller. Jag tror du kommer sticka därifrån, jag tror han kommer jaga dig till den dag du dör, jag tror inte du någonsin blir lyckligare än du är nu. Jag tror inte du skulle klivit in i hans bil den där kvällen på Ibiza.
Jag tror faktiskt att du är ett offer, för dig själv. Jag tycker inte alls du är stark, modig, en cool tjej. Jag tycker inte det rättfärdigar någonting att du säger dig vara medveten om de val du gjorde när du klev in i bilen. Om konsekvenserna. Bara för att du inte tror att du kan rädda honom – inte VILL rädda honom – det räcker inte. Det är en jävla offerroll ändå.
15 kommentarer
1. Är boken verkligen självbiografisk?
2. Vad tyckte du om den?
1. Nej, boken är inte självbiografisk, jag pratar till bokens huvudperson Karin, inte till författaren Karolina.
2. Jag tycker den är tänkvärd, intressant, läsvärd.
Jag tänker skippa Karolinas boken, trots att den säkert är bra och intressant. Jag tycker att anhörigas roll skildrades ganska bra i just Maffiabröder. Däremot tänker jag inte skippa Söderstadion, trots att det nog inte blir så bra säsong. Men bajen är ju alltid intressant. Nu ger jag mig i kast med ”biografin” över Mötley Crüe. Det var ett gäng kriminiella snubbar med fruar och barn. Hur orkade de (Tommy Lee och de andra i bandet alltså) överleva?
Tomas: Det är etter värre att ge sig i kast med Nikki Sixx självbiografi ”The heroine diaries”. Jag trodde jag var härdad efter diverse rockmusikerbios, inklusive Anthony Kiedis, Mötleykillarna och mängder av Ozzy-litt. Men icke. När Nikki tog i så visste jag stundtals inte var jag skulle ta vägen.
Jag har börjat läsa Flickvännen nu, och jag tycker den är så himla bra skriven. Direkt från första sidan är tonen helt rätt, och även Karin som person. Jag förstår verkl hur hon resonerar (fast jag ju inte förstår). Trodde inte alls jag skulle bli så pass övertygad med tanke på mitt avstånd till den här världen, men… Det är så bra genomfört!
Boken – som jag inte har läst än! – sägs väcka sylvassa frågor om makt och underkastelse och kvinnor och män i dagens Sverige. Men den väcker, av litteraturkritikernas recensioner att döma, inga frågor om moral, vilket borde vara en självklarhet enligt min uppfattning. Åtminstone diskuterar inte någon kritiker boken utifrån moraliska vinklar. Frågor som: Vilket ansvar har Karin för de handlingar hennes pojkvän begår, är hon indirekt medskyldig? Vad för sorts moral har pojkvännen och vad för sorts moral har flickvännen? Är moralen klassrelaterad? Vill boken på något sätt visa att det råder någon form av moralupplösning i medelklassen?
Sådana frågor borde ställas ab någon kritiker. Liknande historier som Ramqvists kan säkert berättas om kvinnor som är tillsammans med mycket framgångsrika manliga idrottsstjärnor till exempel, men här handlar det alltså om yrkeskriminella män, personer som lever på att bryta mot lagen och då bör de här frågorna ställas tycker jag.
Jag har väldigt svårt att se att den här boken skulle vara bra. KR har aldrig skrivit en begriplig krönika i hela sitt liv – så varför skulle en hel roman plötsligt få henne att tajta till språket? Slöseri med träd.
Måhända signaturen ”Dude” har rätt. Ramkvist kanske aldrig har ”skrivit en begriplig krönika i hela sitt liv”. Kanske är hon också bara en agent för den krämarmentalitet och torgkärings-anda som vi kan se överallt omkring oss. Men i så fall en *självmedveten* sådan. Det är gott så och något annat vore orimligt att begära.
Jag tänker inte läsa den här boken. Jag stöts av KR:s sätt att vägra ta avstånd från kriminalitet när hon talar om boken i tv och press. Hon verkar öht inte vilja diskutera det moraliska i att leva som korrumperad gangsterhustru, bara det estetiska – huruvida det är coolt att vara ihop med en ”thug” eller inte. (Ja, jag inser att jag bara utgår från intervjuer – själva boken kanske är bättre än intervjuerna. Jag är beredd att ändra mig om någon som läser boken ger mig goda skäl.)
Så otroligt bra recension!
Behöver man verkligen läsa boken efter den?
1. Sorry, jag läste slarvigt.
2. Tack, den verkar intressant.
Jag stod häromdagen och höll i den där biografin om Nikki Sixx, men kände att det kunde bli för mycket metalkultur. Jag valde därför den om Janis Joplin (”Love, Janis”) som hennes syskon skrivet. Det ska bli kul att ta tag i den.
[…] Andorils bok Regissören, Hip Hop, LizaMarklund och nu senast Karolina Ramqvists bok “Flickvännen“. Varför är det alltid bättre om något är based on a true story? Jag tycker att en fin […]
jag har alltid tänkt att ramquist mest spelar ball och inte brytt mig om henne nå särskilt. tyckte dock att temat i flickvännen verkade intressant, läste den, och uppskattade den verkligen. tycker den var riktigt snyggt skriven, och att gestalterna kändes levande och trovärdiga. scenerna i slutet med uppvaknandet, bakfyllan i gryningen i lyxvillan tyckte jag även var mkt bra gjorda. muy bien karolina!
[…] som har tyckt till är Bokhora, dagensbok.com, DN, Expressen, SN, […]