”Fruset ögonblick” – Camilla Ceder

I min värld är de bästa deckarna polislösa. Undantag finns förstås, men i största allmänhet kan jag inte tänka mig något mer effektivt sätt att avmagnetisera en lovande kriminalroman än att låta för stor del av handlingen utspela sig inuti en polisstation. Fikarumsbjäbbet, de grusögda morgonmötena och det sura kaffet, alla dessa diskbänksrealistiska vardagsdetaljer som svenska deckarförfattare älskar att krydda sina böcker med, ska, antar jag, ge känslan av autenticitet, men fungerar istället som bromskloss; ett idiotsäkert sätt att få den eventuella spänning som ditintills byggts upp att tvärstanna.

När då Camilla Ceder redan på sidan 34 i sin debutroman ”Fruset ögonblick” beskriver polisstationens nya kaffemaskin och de reaktioner den framkallar hos personalen slår kriminalkommissarieallergin till, dövörat. Hela kroppen bryter ut i kliande, ilsket röda utslag och jag måste snabbläsa tills kriminalkommissarie Christian Tell och kompani lämnat diskussionen om macchiato vanilla versus gammalt hederligt bryggkaffe bakom sig. Ingen bra start, alltså, och när alltför stora doser gråsjaskig snutrealism varvas med ett uppseendeväckande stort antal stav- och korrfel samt – the horror! – ett konsekvent användande av verbet ”spendera” i kombination med tidsförlopp (exempel: ”Martin och hon hade spenderat semestern med att trängas på Olofstorpssidans sandstrand”) står det klart att Camilla Ceder knappast riskerar att segla upp på min lista över läsvärda svenska deckarförfattare. (Den som ryms på ena handen, ni vet.)

Ändå fortsätter jag att läsa, så något måste hon göra rätt. Och visst, själva deckarintrigen – en man hittas skjuten och överkörd utanför en bilverkstad på den västgötska landsbygden, varpå berättelsen gräver sig bakåt i tiden samtidigt som polisutredningen fortskrider och kriminalkommissarie Tell, kompetent, kedjerökande, enstörig, trasslar in sig i ett förhållande med ett av vittnena – är skickligt komponerad. Visserligen listar jag ut ungefär hur det ska sluta redan i halvlek, men vägen fram till upplösningen är trots det bitvis riktigt spännande. Bitvis, som i: när jag inte somnar ifrån handlingen, vilket möjligen har mer med mitt välsignade tillstånd att göra än Ceders oförmåga att hålla intresset uppe. Det är tillbakablickarna, barmhärtigt avsaknade allt vad kriminalkommissarier, förhörsrum och kaffeautomater heter, som räddar en i övrigt rätt medioker debut. Om ”Fruset ögonblick” varit mer omsorgsfullt korrekturläst, en sisådär hundra sidor kortare och mer inriktad på de psykologiskt betonade spänningsmomenten kanske jag hade återupptagit bekantskapen med Ceders litterära skapelser i ett senare skede – i pocket. Som det är nu blir detta förmodligen min första och enda utflykt i kriminalkommissarie Christian Tells sällskap, men det lär inte gå någon nöd vare sig på honom eller hans skapare. ”Fruset ögonblick” har redan sålts för stora summor till bland annat Tyskland, och jag skulle bli mycket förvånad om inte Ceders skildring av ett lerigt, vintrigt Västergötland blir storsuccé hos de schwedenkrimi-älskande tyskarna.