”Gå inte ensam ut i natten” – Kjell Westö

Vad är egentligen en riktigt bra bok? En fråga som genererar olika svar beroende på när du frågar mig, men om du skulle fråga mig just nu skulle svaret bli följande:

En Riktigt Bra Bok™ är en bok som under läsningen blir en självklar del av ens dagliga liv. En berättelse så stark och pockande att man bär med sig boken – bokstavligt och i tanken – vart man än går så att tvättandet, diskandet och barnvyssjandet, ja, alla de där vardagligaste av vardagssysslor, får en smått magisk dimension i och med att de hela tiden sker i samspel med den bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Man kommer att leva tillsammans med boken, med dess karaktärer, språkrytm och handling, och när sista sidan är utläst upplever man samma slags sorg som när man tar avsked från en kär vän.

Precis så har jag haft det med ”Gå inte ensam ut i natten” de senaste dagarna, och romanens omfång (drygt 550 sidor i inbunden utgåva) är ytterligare bevis på styrkan innanför pärmarna – för vi vet ju alla hur krångligt det är att kånka omkring på en tung inbunden roman överallt (särskilt om man samtidigt balanserar två ivrigt viftande femmånadersbebisar). I den avslutande delen av Kjell Westös fristående Helsingforskvartett möter vi Jouni, Ariel och Adriana, tre vänner i 60-talets Helsingfors som startar ett band tillsammans men snart glider åt olika riktningar. Decennier senare fascineras författaren och journalisten Frank Loman av vännernas öde och börjar skriva deras historia – utan att veta i vilken grad hans liv hakar i deras… ”Gå inte ensam ut i natten” är en berättelse om vänskap, musik (och så begåvat och passionerat Westö skriver om musik, det är nästan Nick Hornby-varning på honom! Jag skulle ha bett JoÖ att fråga ifall han har en bakgrund som musiker när hon intervjuade honom till veckans måndagsmöte), Helsingfors, klass, svenskhet och finskhet, om livets grymhet men också om hur alla människor, för att citera en av huvudpersonerna, är magiska. Kjell Westös självklara prosa genomsyras av kärlek: kärlek till berättandet och till sina romanfigurer. Den kärleken smittar av sig på läsaren. Det var länge sedan jag stötte på romanfigurer som känns så mycket som Jouni, Ariel, Adriana och människorna som – medvetet såväl som omedvetet – går i deras cirklar långt efteråt. Att lägga ifrån sig ”Gå aldrig ensam ut i natten” är verkligen som att säga farväl till en gammal kär vän, men jag tröstar mig med att detta faktiskt är min första utflykt i Kjell Westöland – jag har alltså de tidigare tre böckerna i Helsingforssviten framför mig!

Några få mer kritiska observationer: dialogen är full av finlandssvenska och finska uttryck som jag är obekant med. Visserligen fungerar de som stämningsmarkörer oavsett om jag förstår exakt vad som sägs eller ej, men en liten parlör för svenska läsare hade inte varit dumt. På sina ställen tyngs också texten ner av små korrfel. Inget som sänker helhetsintrycket, men eftersom jag tycker mig se en negativ trend där korr- och slarvfel blir allt vanligare tar jag upp det i alla fall. (Hur många småfel kommer inte nya Dan Brown, som helt kamikazeaktigt ska översättas av en hel stab översättare på någon ynka vecka, att ha? Språkfascisten i mig ryser.)

Som sagt: denna bokhöst blir en finlandssvensk höst!