Herta på Dramaten

Jamen vad FINT det var med Herta på Dramaten igår! Men vilket tryck på biljetterna, stämningen inne på biljettkontoret var väldigt hätsk en halvtimme innan, med ett femtiotal köande kulturtanter och -gubbar i obalans. För medelåldern var hög, mkt hög.

Det första som hände var att jag såg en ståtlig PO Enquist och en snygg Gunilla Thorgren på raden framför, då blev jag alldeles starstruck. PO är så stilig, jag tänkte med en suck att om man bara varit 40 år äldre… Och Gunilla är en av mina stora idoler sedan hennes Grupp 8-tid och allt hon gjorde för kvinnorna då.

Sedan kom Herta in. Så liten, så eterisk. Som en svart fjäril. Jag menar, det har man sett på bilder mer än en gång, men det blir så mycket mera påtagligt i ett fysiskt möte.

En annan sak som blev så alldeles påtaglig – den varma och intelligenta humorn! Jag har varit litet rädd för Herta, jag tänker att allt det där korpsvarta håret i knivskarp ordning, kanske speglar det hennes sätt att vara. Men hon pratade mycket, nästan andlöst ibland, så att tolken fick svårt att hänga med. Det var så mycket som skulle hinna sägas. Och allt som sades, jag nickade instämmande hela tiden, jag antecknade flitigt. Jag skrattade högt, så mycket tyska förstår jag, att jag tyvärr såg en del (men inte allt) av humorn gå förlorad i översättningen medan vi som klarar språket (vi var ganska många i salongen, jag var omgiven av tysktalande) någorlunda, fick njuta litet extra av Herta.

Särskilt uppehöll vi oss vid just språket och orden. Hertas tyska, en minioritet i barndomens Rumänien. Hon förklarar för oss att blicken på världen blir olika på olika språk – jag förstår vad hon menar när hon ger oss några exempel, solen är en han på rumänska, medan månen är en fru – och att det ibland blir förvirring, när hon skriver på tyska medan tankarna är rumänska. Men att blandningen är bra, för komplexiteten i berättelserna.

Allt har med språket att göra påpekar Herta, också tigandet och ger exempel från sin egen barndom i den rumänska byn, igenkänningen blir oändligt stor för mig när hon beskriver hur talande tigandet var, hur mycket man visste om en annan människa bara genom att de teg. Och nog kan jag känna igen det där, jag tänker på en sak som inte togs upp i diskussionen, men att det finns olika sorters tigande också, och hur man tyder dessa. Att tiga i en liten by är att tala massor. Den här balansen mellan tigande och talande är så viktig för litteraturen säger Herta sedan och jag kommer på mig själv med att nicka, ivrigt instämmande.

Samtalet på scenen kommer in på hur hon lämnade Rumänien – var en av de rumäner som tyskarna köpte över –  och hur hon sedan gick liksom vilse i den tyska världen. Hon kunde inte tyda koderna, trots att hon talade språket. Dubbelheten i detta! Och här tänker jag att den där höga stressade tonläget som JoL pratade om, kanske härrör från den här perioden i hennes liv? Litet exempel fick jag tyckte jag, i den text som lästes för att illustrera de åren.

Läsningen ja! Stina Ekblad, Jonas Karlsson, Irene Lindh, magnifikt. Faktum är att jag tyckte att texterna ur ”Andningsgunga” var de som berörde mest, jag fick våldsamt sug att läsa den boken och det har jag verkligen inte haft innan.

När Herta säger att allt det som hon längtade efter i Rumänien, också var det som skrämde henne mest utanför landets gränser, då blir min igenkänning så smärtsamt stor. Jag förmår faktiskt inte anteckna mer. Jag nästan inte lyssnar på det sista som sägs.

Jag hade gärna twittrat från föreläsningen, jag funderade ett tag på att göra det, men kom fram till att det skulle vara oartigt mot mina stolsgrannar. Herta krävde koncentration, och någon som oupphörligt pillar på en mobiltelefon skulle jag själv ha upplevt som oerhört störande. Faktum är att jag bakom mig hade en person som inte lydde fotoförbudet (vi fick order om att fota under slutapplåderna) och bara att höra slutarljudet med jämna mellanrum irriterade mig. Och jag tror att jag inte hade kunnat ta till mig hälften av vad som sades om jag försökt referera samtidigt, ni twitterföljare får förlåta mig detta. Nu fokuserade jag fullständigt på vad som hände och sades på scenen istället och jag njöt varenda minut.

Mycket fint initiativ av Dramaten! Dem kan man förresten följa på Twitter, tack vare det har jag fått veta massor av roligt om olika livesändningar på nätet t ex, och vad som är på gång rent generellt i huset. Så kanske man är tidigt ute och slipper ta till handgripligheter vid kassorna när man upptäcker att man är sist i världen med att försöka köpa biljett.