”Hypnotisören – Lars Kepler

”Hypnotisören” av Lars Kepler handlar om polisen Joona Linna som får ett brutalt mordfall på halsen och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark för att lösa fallet. Bark har nämligen en omtalad hypnosteknik som kan hjälpa till i historien. Bara det att han har lovat sig själv att aldrig hypnotisera mer. Sist han gjorde det så gick det käpprätt åt skogen.

Men Joona Linna har övertalningsförmågan, så Erik hjälper till genom att hypnotisera en ung pojke vars hela familj utplånats i ett bestialiskt mord. Och då börjar saker gå riktigt snett. Erik börjar tänka tillbaka på anledningarna till att han slutade med hypnos, hans egen familj med en sjuk son dras in i händelserna och Joona tvingas gå utanför sina befogenheter när deras handlingar släpper loss krafter som länge legat och slumrat.

Denna så omtalade bok. Vad tyckte vi då, Johanna L och Johanna Ö? Förtjänade boken allt förhandshajpande, alla stora utlandsförsäljningar och allt spekulationssnack som denna bok hunnit med redan innan releasedatum?

JoÖ: Jag var såhär när jag började läsa, bara aaaaah! Tyckte det var såå annorlunda, ville liksom inte sluta läsa. Det var något med tempus också, det är inte så vanligt med deckare skrivna i presens. Den första tredjedelen av boken var jag verkligen fast. Trots att jag egentligen inte riktigt ville falla så hårt.

JoL: Jag började läsa tio på kvällen och tänkte, ärligt!, bara titta lite i den för jag var redan trött. Skeptisk var jag också, hur bra kan det vara liksom? Men sen gick det inte att sluta. Det är inte så superofta det händer mig, att jag verkligen måste läsa klart. Men nu blev det så, höll på till klockan ett. Sen gick jag upp och kollade väldigt noga att ytterdörren var låst innan jag vågade släcka lampan!
Jag tycker fortfarande Åsa Larsson är ohotad etta på deckare i Sverige, och Lars Kepler är inte lika bra som henne, men nog tusan är det ju ungefär i nivå med Stieg Larsson? Det där suget! Dessutom inte alls lika pladdrigt som Larsson. Några tonerkassetter och Billy-pizzor mindre liksom. En tajtare roman.

JoÖ: För mig var det någon sorts trestegsraket, bara det att den åkte åt fel håll. I mitten av boken tyckte jag det började spreta väldigt mycket. Det fanns för många parallella spår på något sätt. Plus att jag har fått litet nog av de här tysta, starka poliserna som alltid gör rätt fast det är tvärtemot gällande polissed. Just den biten kändes inte särskilt nyskapande, faktiskt inte. Boken inleds ju med den här unga pojken som ligger medvetslös och vars hela familj har utplånats, men sedan liksom löses det upp och blir till många historier.

JoL: Men jag vet inte? Det kanske beror på mitt läsrus, men jag tyckte det var okej mest hela tiden. JA, jag retade mig på vissa saker, men det är egentligen först slutet som jag tycker ballar ur. Då har det hänt så mycket, och Kepler lyckas inte knyta ihop allt. En del intressanta grejer blir bara hängande.
Det som störde mig mest var ändå privatspanarna, kan inte säga mer om vilka de är för att inte förstöra, men hej Kling och Klang! Kändes så töntigt och framförallt otroligt hur de fick knalla runt på mordplatser och allting. Sen är det väl en total klyscha att polismannen är tyst och smart… Hmm…

JoÖ: Men okej, jag gillar ju Joona Linna, polisen, ändå. Han verkar sympatisk. Och visst lider jag med läkaren Erik och hans familjesituation. Tyvärr blir det inte mer än att gilla. Det är ingen som jag fastnar för, det är liksom inte någon av personerna som driver historien framåt. Istället stoppar författaren in fler och fler personer, fler sidospår. Det är deckare ”Extra allt” – litet som i Niklas Ekdals bok, även om det här förstås är mycket mera realistiskt. Men det påminner mig om den boken. Kanske är det Niklas som är Lars? Nej, vi ska avhålla oss från spekulationer, nu är det boken som gäller.

JoL: Jag gillar ändå att den är ganska innehållsrik, till viss mån. Många sämre deckare tycker jag är så himla simpla, det är verkligen bara en enda handling inkl en irriterande kursiv mördare som sen alltid visar sig vara den mobbade klasskamraten och yadayada… Tråkigt! Här finns det lite att bita i! Flera spår, researchat (?), bra miljöer, inte så supertunna personer. Och brottet och motivet är ruggigt som få. Den känns dessutom väldigt säkert skriven. Det är verkligen inte en darrig debut, utan man går bara rätt in i historien och kan inte släppa. Bra gjort! Men slutet då, tja… Ska vi säga ’ivrigt’?

JoÖ: Det ska vi bara inte tala om. Var såå trött på historien vid det laget. Tyckte gärningsmannen började framträda ganska tydligt i virrvarret av personer. Och det är få svenska deckarförfattare som klarar av att knyta ihop de alldeles för stora säckar de samlar på sig i inledningen av sina böcker. Slutet känns alltid så ihophafsat på något sätt. ”Hypnotisören” är inget undantag. Det blir ett mja, för mig. Skall jag vara ärlig tycker jag att spekulerandet är roligare, trots att även det börjar mattas av nu. Och trots den fantastiska inledningen. För mig är det för spretigt och ofokuserat, som flera böcker i en. Jag är förtjust i svenska deckare och läser otroliga mängder inom genren, men det här är långt ifrån det bästa vi kan exportera ut.

JoL: Nej. Jag säger det igen – Åsa Larsson. Men jag tror ändå Kepler kommer att bli nästa sommars snackis, när alla ska köpa på sig några pockets inför semestern. Det blir som för ett par år sen när precis alla man träffade läste Stieg Larsson.

JoÖ: Jag gillade ju inte Stieg heller… Alls. Men jag håller med om researchandet, det är välgjort. I övrigt förstår jag inte hajpen.