Intervju med Mattis Øybø

Första norska författarintervjun var med Annette Munch, och den andra blir med Mattis Øybø som har skrivit två romaner, ”Alle ting skinner” och ”Ingen er alene”. Speciellt den senare tyckte jag om väldigt mycket. Rätt mycket Siri Hustvedt över den! I höst är Mattis aktuell med en ny som heter ”Karin og Kareem”.
Förutom att skriva så jobbar han som redaktör på det norska förlaget Tiden, och som litteraturkritiker i tidningen Klassekampen.

Vad handlar dina böcker om?

Normala människor som möter det extrema. Med normala så kan man väl säga ungefär människor i mitten – de är medelklass, har utbildning, är gifta, bor i Oslo. De är liksom i centrum. De har en trygghet. Och sen blir de konfronterade med något extremt som terrorism eller religiösa sekter.
Man hör ofta att vi i Norge har haft sån tur, att vi har det rätt så bra. Även nu i kristider så har vi det ju faktiskt rätt bra, men vi behöver bli lite påminda om vår egen tur ibland.

Jag är mycket inspirerad av amerikanska författare som Don Delillo, Philip Roth, John Updike, och den stora amerikanska romanen. Jag har velat ta en sån berättelse, om ett mångkulturellt samhälle med diverse faror, till Norge. Sätta en sån berättelse här hos oss. Hur blir det då?

Vad har du för läsare?

Jaa… Svårt att säga så direkt, men av läsarkontakten så vet jag att de sätter pris på det norska, att de gillar min typ av historier i Norge. Så förmodligen såna som gillar ungefär samma författare som jag? Och sen även de som gillar de intellektuella frågorna jag tar upp.

Hur blev du författare?

Jag skrev mycket poesi när jag gick i skolan, och var väldigt noga med att vara intellektuell en period under min ungdom… Men sen var det inte så mycket mer skrivande förrän jag studerat klart på universitetet och skulle få ett vikariat på ett förlag. En del av mina studiekamrater hade börjat skriva romaner då, t.ex. Henrik Langeland, och jag kände pga dem att jag också ville testa. Så jag började på en bok en påsk när jag åkte till stugan. Sen höll jag på med den lite nu och då, och efter ett tag fick en annan redaktör på mitt jobb veta att jag skrev och ville läsa. Det fick han, och han gillade det, så jag fortsatte skriva och lämna till honom. Till slut blev det en färdig roman, “Alle ting skinner”, som kom ut 2003.
Jag gillade att skriva uppsatser medan jag pluggade på universitetet, att sitta i min ensamhet och tänka, så man kan säga att det plus mina författande kamrater fick in mig på romanskrivande.

Hur ser du på det här med den rätt så utåtriktade författarrollen idag, bloggar och varumärken och allt sånt som många arbetar med utöver bokskrivandet?

Den stora glädjen med att skriva är ju att man inte behöver träffa andra människor! Att man får sitta hemma med sin dator och sina tankar. Jag tycker det är fantastiskt. Så nej, jag har ingen blogg och jag är inte sugen på att starta en. Det är klart att jag gärna är ute och pratar på bibliotek och sånt när jag får förfrågningar, men… Jag är faktiskt inte intresserad av allt det där andra som varumärken. Det ingår inte i uppdraget för en författare, inte för mig iallafall. Definitionen av en författare är att skriva romaner ju, det är det jag gillar.

Vad har du för favoritförfattare?

Don Delillo var väldigt viktig för mig, men han är det inte längre på samma sätt. Paul Auster likadant, jag hade en period när jag slukade allt han skrev, men sen… ”Dårskaper i Brooklyn” kunde jag inte ens läsa ut.
Jag gillar Jonathan Franzen. Och så försöker jag komma ifrån det storslagna sättet att skriva, som jag tycker att jag har, och därför läser jag Alice Munro och Per Petterssson. De jobbar med små medel, säger mycket med ett litet antal ord. Jag kommer nog aldrig att lyckas skriva som den, men jag gillar att läsa för att se hur man också kan göra.
John Updike är en annan favorit. Och Joan Didion, åh, hon är väldigt bra!

Hur är din läsning under sommar och semester? Satsar du på lättare litteratur eller mer ambitiös som att kanske försöka beta av Proust?

Jag är definitivt Proust-typen, haha! Jag är inte intresserad av lätt underhållning när det gäller böcker. Det tar sån tid att läsa så då tycker jag att det ska ge något för besväret.
I sommar har jag haft som projekt att läsa John Updikes Rabbit-serie. Den är otroligt bra.

Hur är en bra bok?

Den ger dig många små glädjeämnen under tiden, och är i det stora hela en berikande erfarenhet. Och den måste vara underhållande. Jag vägrar läsa tråkiga böcker. Jag är rätt snobbig i min litteratursmak, min fru tycker jag är väldigt snobbig, men… det är viktigt att det är bra när jag läser. Jag klarar inte av deckare tex där man kan lista ut mördaren, då är allt förstört. Och stora bästsäljare har jag också svårt för när alla andra läser dem, då måste jag vänta.

Det finns bra men tråkiga böcker alltså?

Ja! Tex Kafkas ”Processen”. Jag har läst den 3 ggr i olika åldrar, och jag kan se att det är en god bok, men för mig är det bara en stängd dörr. Jag uppskattar den inte, kommer inte in i den.

Senaste boken som var så jättebra att du ville tipsa om den då?

”Revolutionary Road” av Richard Yates. Fantastisk. Och Gunnhild Øyehaugs ”Vente, blinke” är också väldigt, väldigt bra.

Finns det några genrer du inte läser?

Fantasy och krim. Jag läste sex deckare för en artikel jag skrev förra året, och nu kommer det nog att dröja länge innan jag ger mig på den genren igen.

Vilka norska författare vill du tipsa om till oss svenskar?

Karl-Ove Knausgård. Han är den bäste! Helt otroligt bra. (På svenska finns ”En tid för allt”.)
Jens M Johansson “En liten historia om lengsel”.
Och så Gunnhild Øyehaug och Frode Grytten.