Hanna skriver om sin pappa i sin bok ”Karlstad Zoologiska”. Korta stycken om hennes pappa, inlindat i osentimentala (förutom när hon skriver om hunden Essie) skildringar av alla de djur som passerat revy under hennes uppväxt. Jag kan känna igen mig lite – också jag har växt upp omgiven av ett menageri (vår klass kom på studiebesök till oss mer än en gång, just på grund av alla djuren), med en pappa som osentimentalt vred nacken av min kanin Semlan när jag gråtande kom bärandes på henne. Hästen Putte hade lagt sig på Semlan så att hon var alldeles platt och lång när jag grävde fram henne under tjocka hästmagen. Ett snabbt vred, några dagar senare en ny kanin som Putte förtjust nosade på när han klev in i stallet om kvällarna. Två kaniner gick åt på det sättet. Osentimentalt. En annorlunda uppväxt.
Boken är ett sätt att göra hennes pappa uppmärksam på att han inte alltid har varit superfarsan säger Hanna, ett sätt att få honom att lyssna.
Det är roliga och humoristiska skildringar samtidigt som det är svarta sorger som lurar därunder. Hanna gråter, Hanna vill inte åka till pappa på helgerna. Hanna gör allt för att få pappas beundran. Han är en Pippipappa, lämnar fru och barn och sticker till Söderhavet, kommer hem när han blir osams med kompisarna. Mamma är tryggheten, mamma sköter både Hannas pappa och Hanna och sin nye sambo. Allergikern. Jag tycker synd om honom, allergikern. Som om hans känslor och den han är skuffas undan för Hannas pappa tar så mycket plats.
Det är väldigt mycket som ryms i de korta historierna. Jag gillar att man kan ströläsa i boken, en historia på tunnelbanan och sedan kan man fundera på den hela dagen efteråt.
Jag såg att Hanna fick skrivtips av Nina Lekander i DN i morse, jag tycker faktiskt inte hon behöver de råden.
12 kommentarer
Jag kom också att tänka på Pippis pappa när jag skrev om Hellquist pappa i min recension, haha.
Jag såg också ”skrivtipsen” i DN i morse och reagerade precis som du men jag är ju väldigt förtjust i Hannas berättarstil.
Jag minns förövrigt en väldigt känslosam krönika som hon skrev i DN förra sommaren om när hon träffade sin pappa på parkeringen utanför systemet i Grums (?) och jag tvingade ALLA att läsa den. Hon har en fantastisk ton i sina texter!
Den här boken är jag sugen att läsa, särskilt eftersom den utspelar sig i min hemmiljö :-)
Boken har fått ljumma recensioner var jag än läst (AB, Expressen, DN, SvD) och verkar rätt typisk för när en journalist ska skriva bok. Det är en rak rapport utan respekt för det litterära hantverket – eller kunnande om det, för den delen. Nej, den här skramlande tomma tunnan rullar vi bort så snart vi kan. Ge oss en ung svensk författare som faktiskt kan berätta en historia som inte bara är en pappa-/uppväxtskildring!
Boken har fått bra press i dagens Sydsvenska (så det så). Jag står först i ”lånekön” på ortens bibliotek och ser verkligen fram emot att få läsa om Hannas barndom/ungdom.
Jag tycker synd om Hanna. Hon verkar snäll och rolig men det har verkligen kommit många böcker om pappor nu!
Dude: DNs kan nog kalla ljummen, men i övrigt har det ju varit överlag ganska positiva recensioner (mer positiva än vad jag förväntade med tanke på hur uttjatat temat är).
Om det är någon som behöver tips är det nog Nina Lekander, en mycket märklig recension i de flesta aspekter. Närmast pinsamt när hon skriver ”Eller hur, Hanna?”.
Håller med dig Fredrik, den kändes inte okej. Det borde väl gå att kritisera utan att patronisera.
Ja, och kallade hon inte till och med Hellquist för “Hanna-Panna” i ett stycke? Snacka om att förminska och klappa på huvudet! Jag tyckte det var en rätt konstig recension över huvud taget, och frågan är om den inte säger mer om Lekander själv än boken i sig.
Mattias: Nej. Återigen: läs Expressens, Aftonbladets och SvD:s recensioner. De kryllar av ”men”-bisatser.
Tycker också att Lekander var onödigt nedlåtande. Och att bunta ihop Hellquist med Lodalen till råga på allt, hur taskig får man bli?