Klas och Jane

Vad finns det för likheter mellan Klas Östergren och Jane Green? Egentligen inga, eller också en stor: att jag gärna befinner mig i deras världar. Det verkar kanske konstigt att försöka jämföra dem, en fin roman och en lätt underhållnings-feel good, men jämförelsen går ut på att jag i båda två direkt känner hur det flyter och att jag inte är det minsta orolig för hur det kommer att bli. Jag läser några sidor, och jag slappnar av, känner mig omhändertagen som läsare. Författaren har full koll på hantverket och därmed så är det bara att luta sig tillbaka och njuta.

I Klas Östergrens ”Den sista cigaretten” handlar det om åttiotalet, det hysteriska, yuppiga, konsumerande. Ett nytt Stockholm, och en författare i uppåtgående som träffar några skumma typer, råkar bli indragen i tvivelaktiga affärer. Allt berättat i perspektiv av att långt senare, nyss, ha stött på en av de människorna och tvingats konfronteras med allt det där igen. Men det, historien, känns nästan oviktigt. Jag skrev ju om borsten förut. Det är allt det som är så fint med den här romanen. Han skulle ha kunnat berätta om människor som sitter och stirrar på ett akvarium, timme ut och timme in, som enda action, och jag är säker på att det blivit otroligt bra. Bristen på fummel, närvaron av berättarglädje, fröjden, språket, detaljerna. Hurra!
Och jaja, det är klart att historien är jätteintressant, att få läsa om detta Stockholm (varje gång jag läser om/av Östergren blir jag helt Stockholmsbesatt för att det är så annorlunda än min stad), och att få konstvinklingen som känns rätt Siri Hustvedt-sk ”Vad jag älskade” ibland. Det är ju finfint. Men främst, lugnet. Gud, vad jag älskar lugnet. Att få vara i trygga händer.

Jane Greens ”Second chance” finns på svenska och heter då ”39-årskrisen”. Ett gäng gamla vänner samlas för första gången på kanske tjugo år. Anledningen är att en av dem, Tom, dött. Sorgen får dem att söka upp varandra och börja umgås igen, och det får hjulen att rulla igång. Stora och små livsförändringar, sanningar man inte velat erkänna kommer upp i dagern. Jane Green lyckas med konststycket att hålla ihop fem-sex karaktärer och ge nästan alla en tydlig personlighet (Saffron och Olivia känns lite bleka för mig) samtidigt som hon skickligt driver på historien. Det blir aldrig andfått och flåsigt, men det finns ingen lugn stund här. Och ändå är det just lugn det finns i massor! Jag uppskattar 39-årslivet och allt som kommer med det – att man ofta är rätt så fast i en plats och i en roll. Det är inte bara att ändra eller sticka på en minut, även om man fattar att om det ska ske, så borde det nog ske nu innan det är alldeles för sent.
Underhållning, javisst, och det är ju ett koncept i sig med format och utformning, men det här var bra underhållning. Och precis som med Östergren alltså, det flyter på. Hela vägen in i mål.