”Leaving the World” – Douglas Kennedy

I Johanna L:s nästan två år gamla recension av Douglas Kennedys ”Förändringens vindar” är jag i farten bland kommentarerna – det här var pre-Bokhora för min del – och försvarar det som JoL stör sig på med Kennedys författarskap, nämligen hans tendens att låta intrigen ta en 180 graders vändning både en, två och fyra gånger. En typisk Douglas Kennedy börjar nämligen i vardagsdetaljer och mänskliga relationer, oftast i akaporrig New Englandmiljö, och slutar i en intrigmässig berg-och-dalbana som torde få självaste Harlan Coben att kika oroligt över axeln. ”Hmm, jag måste erkänna att just alla galna twistar och intrigkidnappningar är lite av charmen med Douglas Kennedy för mig”, skriver Helena anno 2007. 2009 års Helena håller med – med vissa reservationer.

Hans sprillans nya roman ”Leaving the World”, som utkom i Storbritannien förra veckan (i det ursprungliga hemlandet USA tycks intresset vara betydligt svalare), är en klassisk Douglas Kennedy. Vi har en sympatisk men känslomässigt ärrad – och mer än en aning olycksbenägen – hjältinna med rötter på den amerikanska östkusten. Den här gången heter hon Jane och påminner om såväl ”Förändringens vindars” Hannah som ”Ett alldeles särskilt förhållandes” Sally, även om hon är mer insatt i amerikansk litteraturhistoria än de två. Vi har hela spektrat av New Englandporr, från Cambridges bokhandlar och bohochica caféer till Connecticuts Richard Yates-ångestladdade sovstäder, vi har otaliga (oupphörligt intressanta!) utvikningar om litteratur, film och klassisk musik. Sist men inte minst har vi en författare som inte riktigt tycks kunna bestämma sig för vilken slags berättelse han vill förmedla. Är det en relationsdriven roman om sorgearbete? En deckargåta? En insyn i den akademiska världens maktstrukturer? En nagelbitarthriller om en kvinnas flykt från världen? En twistgalen M Night Shyamalanripoff, som förra, rätt misslyckade Kennedyn ”The Woman in the Fifth”? Kennedys svar tycks vara ”varför välja?”. Han vill behålla hela kakan och samtidigt äta den, och lyckas sådär.

Det är stilmässigt schizofrent – ena sekunden vankas det akademiska maktkamper, klassrumsscener och litterära referenser, varpå läsaren ett par sidor därefter finner sig i en Hitchcockinfluerad nagelbitardeckare. Det är lätt att bli förvirrad i Douglas Kennedy-land, åtminstone inledningsvis. Efter en handfull böcker har dock det oförutsägbara blivit förutsägbart, och DET är mitt lilla problem med Douglas Kennedy. Litegrann kan jag känna ”men herregud, Doug, välj en intrigtråd och håll fast vid den!”. I ”Leaving the World” kämpar den stackars huvudpersonen med dysfunktionella, kärlekslösa föräldrar (varav en visar sig vara på flykt från FBI), inleder ett förhållande med sin litteraturprofessor vid Harvard som dör under tragiska omständigheter, varpå Jane lämnar den akademiska världen för ett flashigt finansjobb som på grund av faderns skumma affärer inte blir långvarigt, varpå hon blir gravid med en slackercineast som startar filmbolag med en bindgalen producent och övertalar Jane att investera innan de går under jorden… Vi befinner oss nu halvvägs in i boken och huvudintrigen har ännu inte dykt upp. När så den slutgiltiga vändningen kommer är jag för mätt på intrigkidnappningar och oväntade händelser för att riktigt bry mig. Det blir för mycket.

Med allt detta sagt kommer jag att tokbevaka även nästa Douglas Kennedy… och nästa… och nästa. Trots – eller kanske rentav på grund av? – de galna intrigkidnappningarna och den trolösa genreinställningen lyckas Kennedy hålla mitt intresse uppe så till den grad att det blir andlös sträckläsarfest även denna gång. ”Leaving the World” är ingen ny ”Den gåtfulle fotografen” eller ”Den andra kvinnan”, därtill är den på tok för splittrad, men man kan knappast beskylla Douglas Kennedy för att vara tråkig. På gott och ont är Douglas Kennedys litterära universum en plats jag besöker om och om igen, fastän en del av mig vet att jag borde veta bättre. Det är bara att acceptera: vi är fast med varandra, Doug och jag.