”Legenden om Sally Jones” – Jakob Wegelius

I höstas vann Jacob Wegelius ”Legenden om Sally Jones” Augustpriset och jag tycker att det är en jädra flott bok. Jag tycker att den är fin, jag tycker att historien är bra, jag tycker att språket är fantastiskt. Ganska ofta tycker jag att barnböcker är så tillrättalagda, med ett nästan ansträngt språk, som vuxna skriver och som vuxna gillar. I ”Legenden om Sally Jones” vänder sig Wegelius direkt till sin tilltänkte unga läsare, han förenklar ingenting, samtidigt som han skriver med en naturlig enkelhet. Det är en konst att skriva lättförståeligt utan att störa vare sig den avancerade läsaren eller nybörjaren. Jag har läst så många barnböcker som man inte riktigt fattar vem de vänder sig till: vuxna, barn med svenska modersmål, barn med andra modersmål, överhuvudtaget någon alls?

Det är lite för många vändningar i boken för att mina nybörjarläsare ska kunna läsa den. De som med stor möda ljudar sig igenom ”Sorro och Seppo”. Ack, ack, ack, den gorillahövding som spådde en olycklig framtid för Sally Jones den stjärn- och månlösa natt hon föddes fick sannerligen rätt. Sally Jones, som alltså är en gorilla, fångas av tjuvjägare, blir utnyttjad av trollkarlar och gentlemannatjuvar, sviken av sin bästa vän, men hittar lite oväntat en vapendragare till slut, som visar sig vara hyvens. Efter snabb resumé om bokens handling står eleverna i min klass på kö för att läsa om ”Legenden om Sally Jones”. Det skadar liksom inte att den är snygg också. Jag gillar verkligen Wegelius bilder. Därför blev jag väldigt glad när jag hittade ”Esperanza” på bibblan. ”Esperanza” handlar om Halidon, som faktiskt figurerar i ”Legenden om Sally Jones”, åtminstone på bild. Jag är inte lika imponerad av ”Esperanza” som av ”Legenden om Sally Jones” hittills, däremot har jag hittat en favorit i Wegelius och kommer att hålla ögonen på honom i fortsättningen. Jag gillar hans ruffiga huvudpersoner, den murriga stämningen, havet, beskrivningarna och – inte minst – illustrationerna.