”Lilla hjärtat” – Sophie Hannah

Alice Fancourt var bara borta från sin två veckor gamla dotter Florence i någon timme – men när hon kommer tillbaka gör hon en fruktansvärd upptäckt. Barnet som ligger i barnkammaren är inte hennes dotter! Alices make är övertygad om att hon drabbats av en förlossningsdepression, så det blir upp till Alice att själv ta reda på vad som hänt med hennes ögonsten – innan det är för sent… Samtidigt som Alices desperation stiger börjar hennes make visa allt obehagligare sidor. Tänk om hon inte alls känner mannen hon är gift med…?

Jag är glad över att jag inte läste ”Lilla hjärtat” när jag var alldeles nyförlöst, för det är bitvis fruktansvärt otäck läsning – särskilt för nyblivna mödrar. Till min stora lycka är spänningen av det lågintensiva, psykologiserande slaget, precis den slags spänning jag efterlyst, och visserligen varvas Alices berättelse med polisens arbete, men vem bryr sig när polisen är så sympatisk att han till och med citerar The Smiths? Till en början hade jag lite problem med trovärdigheten i ”Lilla hjärtat”. Sensmoralen andades dessutom lite väl mycket ”hej, nu ska vi skuldbelägga nyblivna mödrar om de lämnar sin ögonsten en enda sekund” för att jag skulle vara riktigt bekväm med det, men sedan tog berättelsen en helt annan vändning, och efter att ha stannat uppe och sträckläst (jag försökte sova, men låg bara och tänkte på boken) är mina initiala invändningar bortblåsta. Det här är en välskriven och suggestiv thriller med fler vändningar och loopar än en berg-och-dalbana. Inte någon Ruth Rendell- eller Hitchcockklass, men helt klart läsvärt – och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag utmanar er att INTE sträckläsa!