Alice Fancourt var bara borta från sin två veckor gamla dotter Florence i någon timme – men när hon kommer tillbaka gör hon en fruktansvärd upptäckt. Barnet som ligger i barnkammaren är inte hennes dotter! Alices make är övertygad om att hon drabbats av en förlossningsdepression, så det blir upp till Alice att själv ta reda på vad som hänt med hennes ögonsten – innan det är för sent… Samtidigt som Alices desperation stiger börjar hennes make visa allt obehagligare sidor. Tänk om hon inte alls känner mannen hon är gift med…?
Jag är glad över att jag inte läste ”Lilla hjärtat” när jag var alldeles nyförlöst, för det är bitvis fruktansvärt otäck läsning – särskilt för nyblivna mödrar. Till min stora lycka är spänningen av det lågintensiva, psykologiserande slaget, precis den slags spänning jag efterlyst, och visserligen varvas Alices berättelse med polisens arbete, men vem bryr sig när polisen är så sympatisk att han till och med citerar The Smiths? Till en början hade jag lite problem med trovärdigheten i ”Lilla hjärtat”. Sensmoralen andades dessutom lite väl mycket ”hej, nu ska vi skuldbelägga nyblivna mödrar om de lämnar sin ögonsten en enda sekund” för att jag skulle vara riktigt bekväm med det, men sedan tog berättelsen en helt annan vändning, och efter att ha stannat uppe och sträckläst (jag försökte sova, men låg bara och tänkte på boken) är mina initiala invändningar bortblåsta. Det här är en välskriven och suggestiv thriller med fler vändningar och loopar än en berg-och-dalbana. Inte någon Ruth Rendell- eller Hitchcockklass, men helt klart läsvärt – och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag utmanar er att INTE sträckläsa!
7 kommentarer
försökte läsa den här men kom inte längre än ca 50 sidor. Har själv två barn så inlevelse-potentialen fanns nog där, men berättelsen ryckte inte tag i mig, över huvudtaget. Deckare och thrillers är nog genrer som jag gör bäst i att skippa.
Jag läste den samma vecka som jag kom hem från BB. Inte att rekommendera…
Samma vecka läste jag också ”The vanishing act of Esme Lennox” av Maggie O’ Farrell. Fantastisk bok, men trodde inte att jag någonsin skulle kunna sluta gråta. Man får se upp med bokvalet under den värsta hormonstormen tror jag.
Ojdå, kanske inte bästa tidpunkten. :) PS, jag hade lånat hem just den O’Farrell-boken (fast i svensk översättning) från bibblan när jag var höggravid. Sedan kom barnen och jag hann inte läsa den innan lånet gick ut. Kanske lika bra…
Er blogg är lite bra. Själv älskar jag att läsa ;D
Wow! Jag antar utmaningen! Den här måste jag läsa!
Nog tyckte jag den var dålig men trots det gick det inte att sluta! Du hade helt rätt!
Riktigt dålig – språket är enkelt/fattigt och fullt med schabloner, intrigen uppenbar från första gången Vivienne Fancourt nämns, hela persongalleriet stereotypt. Obegripligt att denna bok anses läsvärd.