Måndagsmöte: Joakim Pirinen

Den här måndagen blev Måndagsmötet en lite mer vanlig intervju eftersom jag fick chansen att intervjua Joakim Pirinen live, så det blev lite längre än vanligt, men det är inte varje dag som man får chansen att intervjua en av Sveriges absolut största serietecknare genom tiderna.

Han gav ut sitt första album redan 1983 och är mannen bakom Socker-Conny som gett oss det odödliga citatet:

”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!”

Just nu är Pirinen aktuell med att hans samlade serier har kommit ut i en fantastisk fin utgåva: ”Kvarteret Kolossen”.

Nu har ju din karriär som serietecknare pågått i över 25 år, trodde du att du skulle fortsätta med det här yrket så länge?

Ja, det trodde jag nog fram tills 1989, då började jag tycka att det var för jobbigt så då ville jag bli författare istället, men det blev inte så. Fast jag trodde nog att jag skulle hålla på med någonting konstnärligt, antingen konstnär eller skribent eller nått. Det var det enda jag någonsin tänkt kunna  syssla seriöst med. Jag har läst filosofi på universitetet, men det var ju bara för att gå till botten med vissa frågor, få med det i allmänbildningen för att kunna tillämpa det sedan konstnärligt.

Har du någon konstnärlig utbildning?

Nej, tyvärr i och för sig. Då hade man kunnat lära sig en massa olika tekniker, det saknar jag. Jag sökte till Mejan och kom inte in. Sen sökte jag aldrig till Konstfack. Då fanns det ju inga utbildningar för serietecknare.

Tror du att man kan utbilda sig till serietecknare?

Nej, jag vet inte, det är som skrivarskolor ungefär. De skäller på skrivarskolorna ju. Vad tycker du, är dom bra?

Tja, det blir väl rätt lätt ganska så likriktat och det kanske utbildas för många…

Ja, det är ju fruktansvärt grymt på så vis.

Vilka tycker du är de mest intressanta serietecknarna?

Då blir dom arga, ifall jag glömmer nån. Men något som jag verkligen vill framhäva är ett album som heter ”Husfrid” av Alison Betchdel, har du sett det?

O, ja.

Och så tycker jag att Kollbeinn Karlssons album Trollkungen är riktigt häftigt också. Och Simon Gärdenfors ”Nybuskis”.

Vad tycker du om de självbiografiska serierna?

Några har gjort det bra: Mats Jonsson och Åsa Grennvall. Fast har lite svårt för hennes teckningar, men historierna är väldigt bra. Jag tycker det har divergerat iväg från det som jag var ute efter sådär, det är för lite självironi. Om de kunde ta och driva med sig själva istället. Det är så lite självironi i samhället överhuvudtaget. Jag är lite skeptisk till många, både svenska och utländska serier, de är så allvarliga. Min första influens var MAD, den var ju rolig på något sätt. Och sådana där underground serier, de hade ju också någon sorts humor i sig. Men nu, ibland när det är lite valhänt tecknat då skär det sig för mig: jag tycker inte synd om dom tillräckligt. Kanske lite elakt men jag har lite svårt för många serier.

Gillar du superhjälteserier då?

Nää, jag har aldrig förstått dem. När jag var liten läste och förstod ingenting. Silversurfaren åkte omkring i rymden och mådde dåligt. Jag förstod inte: vad är det med honom? Jag mår också dåligt men inte på samma sätt. Läderlappen tyckte jag var otäck. Men Stålmannen tyckte jag om när jag var lite yngre och Fantomen. Fantomenklubben är det enda sällskap jag varit med i förutom Erik Beckman-sällskapet.

När man läser dina serier så märker man verkligen hur mycket jobb du lägger ner på teckningarna. Hur lång tid tar det att göra en sida?

Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.

Samlingsalbumet som du nu kommit med, det är ju så imponerande stort. Hur känns det att ha så många års jobb samlat?

Det är skönt att gå och bära omkring på den. Det väger 1,3 kg. Och så blev det så bra, han som scannade in allt, han gjorde inget fel. Så underbart bra gjort. Den har faktiskt kommit ut en gång tidigare, då var den 250 sidor och hette ”Kvarteret kniven” och då var den inget bra gjord. Den var som ett sår i mig, det som var mina samlade verk då var fel. Det är som någonting som har läkt nu och det är jävligt skönt. Men samtidigt är det tråkigt att det bara är gamla grejer, jag hade gärna kommit ut med något nytt. Vore lättare att gå omkring med 400 sidor nytt.

Men 400 sidor nytt, om det tar dig två dagar per sida så är det 800 dagars jobb… det låter väldigt jobbigt.

Ja, jag skulle bli alldeles liten och förtorkad.

Håller du på med något nytt album nu?

Nä, tyvärr inte just nu. Jag håller på och skriver korta texter, har massa med sådana, och har gett mig fan på att  få ihop det till ett bokmanus. Det kommer en text om dan, bra dagar kommer det två, men alla är olika så det är liksom ett kaos.

Inga teckningar?

Jo det kanske blir det. Det är den typen av bok där man kan ha med teckningar. Annars tycker inte jag så mycket om illustrerad skönlitteratur. Det irriterar mig. Jag sprang runt länge och letade efter ”Sju bröder” av Alexis Kivi utan teckningar och till slut hittade jag en gammal, gammal utgåva bara för att slippa och få skapa bilderna själv. Men i den här boken, där kan man lägga in bilder emellan. Men jag tecknar enstaka serier, det gör jag hela tiden också.

Vad läser du för skönlitteratur?

Jag läser ganska mycket, men i somras kunde jag inte läsa någon skönlitteratur alls så jag köpte en massa fackböcker, men nu har jag kommit igång lite grann. Jag läste ut Lars Noréns dagböcker och tyckte det var fint. Sen tyckte jag att allt jag tog i bara var förljuget. Nu läser jag ”Hyresgästen” av Roland Topor, en spännande bok.

Vad har du för relation till böcker? Gillar du själva objektet bok?

Jaa, hemskt mycket. Proppar igen hela lägenheten med böcker.

Har du något system?

Nä, inte lägre. Jag drömmer om att en dag ska jag få bo större och då ska jag ha ett bibliotek och äntligen ställa alla i ordning, det är vad jag lever för nästan. Då ska jag samla alla Ryszard Kapuścińskis böcker, alla Paul Auster, alla Coetzee.

Var handlar du böcker? Försöker du stödja fysiska boklådor?

Ja det gör jag, ibland får man använda Bokus, men jag försöker verkligen att stödja dem. Den där bokhandeln på Götgatan (Söderbokhandeln), är ju så jävla fin. Där brukar jag köpa böcker. Och Rönnells förstås, där ska jag ha mitt releaseparty, så där brukar jag hänga. Antikvariat överhuvudtaget.

Vilka seriebutiker då bör man inte missa?

Jag tycker nog man kan stödja alla. Alvglans, Staffars Serier, Seriegrossisten, Comic Heaven. Och SF-bokhandeln, den måste man verkligen stödja, det är ju en fantastisk bokhandel.

Finns det någonting du inte läser?

Det finns många romaner som jag är skeptisk till. Många svenska: -gå hem och skriv om. För det gäller en sådan där grej, som jag gått och tänkt på: en roman kollapsar på sidan 123 och det krävs rätt mycket för att den ska börja leva igen. Det stämmer rätt så ofta tycker jag. En 120-150 sidor lång, svart, tunn, ondsint och desillusionerad bok det tycker jag är bra.