Måndagsmöte: Johanna Holmström

Den här måndagen träffar vi den finlandssvenska författaren Johanna Holmström, just nu aktuell med novellsamlingen ”Camera Obscura”. Det är en smått fantastisk samling suggestiva, tematiskt sammanlänkade berättelser som jag uppmanar alla vänner av riktigt bra novellsamlingar – och bra litteratur över huvud taget – att läsa. Novellformatet är välbekant för Johanna; ”Camera Obscura” är hennes tredje novellsamling. Hon har även skrivit romanen ”Ur din längtan” som ligger högt på min ”att läsa”-lista just nu.

Vad läser du just nu?

Just nu läser jag Per Pettersons ”Jag förbannar tidens flod” i svensk översättning som titeln avslöjar. Efter det blir det troligen ”Strändernas svall” av Eyvind Johnson. Jag är inne i en period av ”skandinaviskt som jag har missat men velat läsa” just nu, efter en intensiv ”bekanta mig med världslitteraturen” period under sommaren då jag enbart läste Joyce Carol Oates, Murakami och Faulkner. Den stora skillnaden mellan värdslitteraturen och den skandinaviska ligger i verkens tjocklek. När jag beställde världsförfattarna på bibban och fick dem levererade över disken var en bok på trehundrafemtio sidor en riktig smal jäkel. Sjuhundra sidor var bara en lätt förrätt. Men bland de skandinaviska verken är trehundrafemtio sidor redan en raritet, så det här går snabbare trots att ”Tidens flod” flyter rätt så långsamt för mig… Ännu har jag inte hunnit förbanna den.

Vilken var din första riktigt stora läsupplevelse?

Min första riktigt stora läsupplevelse var Monika Fagerholms novellsamlingar. Jag läste dem i gymnasiet som kanske det första finlandssvenska jag någonsin hade läst förutom Mumin, och jag förstod då att man kan skriva precis hur som helst. Inget är fel. Det finns inga regler. Författaren är fri. Det var drabbande. Innan det hade jag knappt läst något som kunde liknas vid experiment med vare sig form eller stil. Allt jag hade läst gick enligt klassiska recept och jag kände på mig att jag kunde det konceptet redan. Och sen hittade jag ”Sham” och ”Patricia” och efter det var det novellen som formen för min del. Den är så användbar. Den är samtidigt stramare och friare än romanformen, och där är jag fortfarande.

Har du någon skämsbok (alltså en bok du inte riktigt kan stå för att du gillar)?

Allting av Hemingway för jag har fått förvsvara mig många gånger för att jag gillar vad folk kallar en kvinnohatare och macholitteratur. Inte skäms jag, men jag har fått ta en del skit för det. Det är trots allt Hemingway jag läser när jag har fått för mycket av mastiga, svulstiga, dekorerade och kolorerade stilprov, för jag trivs med hans avskalade språk.

Det som jag minns att jag skäms mest för var att jag, när jag började studera litteratur på universitetet och också började umgås med kulturfolk på ett eller annat sätt under olika evenemang, inte hade läst något av det som alla andra hade läst. Det var någon som frågade mig om jag hade gjort något fynd på sistone, alltså läst någon riktigt bra bok, och det enda jag kunde komma på att jag nyligen hade läst var titlar som jag skämdes för att nämna. Inte deckare, men inte långt ifrån heller. Inte visste jag då att många svarar ”Jag läste just ut Bibeln” bara för att ha ett fint svar att komma med. Nu vet jag det.

Tre av dina (hittills!) fyra böcker är novellsamlingar. Hur är ditt förhållande till novellen som läsare? Läser du mycket noveller och i så fall, vill du tipsa om några riktigt bra novellsamlingar?

Mitt förhållande till novellen gick jag lite in på redan, men det är alltså som amerikanarnas förhållande till hamburgaren. Det är slitstarkt, en slags hörnsten, ibland ohälsosamt… För mig är novellen det jag gör bäst. Därför spelade jag också med ett säkert kort när jag valde att skriva en novellsamling efter romanen som jag tycker att var misslyckad. Jag vet att novellen är min styrka och jag tror att jag har mycket att ge det formatet. Eftersom det skrivs så lite noveller så känns det som om det skulle finnas potential att förnya genren fortfarande. Den ger dessutom större frihet för stil- och formexperiment, något som jag inte alls har börjat pröva på ännu, för det är lättare att skriva en experimentell novell än en experimentell roman. Ifall det misslyckas så kan man i alla fall avsluta snabbt. Sen får man förlåtelse i nästa novell. Men novellen är också en nådlös genre. Alla fel och brister upptäcks mycket lättare. Felen och bristerna har inget utrymme att drunkna, som de har i en roman. I en roman kan man lura ganska mycket, man kan täcka in sina brister bakom en fungerande intrig eller bakom ett avancerat språk. Novellen, liksom dikten, kräver större koncentration och man måste också polera mera. Samtidigt får man inte polera för mycket. Då blir det sterilt. Som du ser skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om novellen. En härlig konstform.

Jag läser inte mycket noveller för det finns drag i de flesta noveller som jag irriterar mig på. De är klyschiga, de verkar förlita sig på chockeffekter (det här nämnde du själv också tror jag – pappor som ligger med sina döttrar, hundar som ska skjutas…) och i många fall är de dåligt skrivna. Jag gillar noveller med ordentlig handling, en story, eller så gillar jag experimentella noveller. Men jag gillar inte den typ av noveller som jag så ofta verkar utsättas för: små snuttar på några sidor, skisser som verkar börja och sluta helt godtyckligt och som egentligen inte gör något alls med alla de medel som finns till formatets förfogande. Då känner jag mig lurad och besviken, och det är på den här punkten jag tror att också många andra läsares förhållande till novellen hinner sluta innan det ens börjar.

Novellsamlingar jag kan rekommendera: Monika Fagerholms ”Sham”, Hemingways samlade men bara för språkets skull. Förutom det har jag haft otur med novellsamlingar.

Jag har tidigare konstaterat att jag tar mig an fler och tyngre böcker på hösten än andra årstider. Märker du av några säsongsbundna skillnader i din läsning?

Jag läser tyngre och tjockare verk på sommaren när jag har gott om tid att bara sjunka in i böcker och koncentrera mig. På hösten vill jag av någon anledning läsa skandinaviska böcker. På vintern vill jag skriva själv. På våren… vill jag inte läsa alls.

Slutligen, kan du tipsa våra läsare om några finlandssvenska författarskap som är värda att upptäcka?

Monika Fagerholm och Kjell Westö är ju två givna finlandssvenska författare som det lönar sig att läsa. Också Lars Sund är rätt bra. Och just nu håller jag på och bekantar mig med Henrik Tikkanen, en klassiker för oss finlandssvenskar men jag vet inte om han har något att ge svenskarna förutom att han är en superb ironiker och skriver lysande satir. Sådana författare har ni säkert trots allt också själva. Robert Åsbacka kan jag däremot varmt rekommendera. Av yngre författare… Hannele Mikaela Taivassalo.