”Manuskriptet” – Henrik H. Langeland

Att bli kär i en viss romanmiljö… Några av mina elever gick in på min profil här för ett tag sen och då frågade de lite skräckförtjust vad ”aka-porr” var (herregud, tar det aldrig slut?! såg det ut som att de tänkte).
Jo, förstår ni, sa jag lugnande. Det är böcker som utspelar sig i akademiska miljöer. Universitet, internatskolor, med mera.
Inte alls lika spännande som de tänkt sig…

”Manuskriptet” av Henrik H. Langeland är den mesta aka-porr jag läst på år och dar. Jag är faktiskt redo att flytta in i ”Manuskriptet”: Oslos universitet, en medelålders litteraturprofessor, fin villa på samma gata som Fredrik Skavlan bor, trevliga och spirituella gourmetmiddagar med kulturvänner, däremellan lite undervisning och forskning, några joggingturer, några skidturer, en skärgårdsstuga. Ja, jag tar det! Livet som huvudpersonen Francis Meyer har, det skulle jag utan problem kunna anpassa mig till.

För mig blev det så mycket mumma med all aka-miljö att jag var fast från sidan fem ungefär. Historien handlar om Francis Meyer som blir satt på en tråkig rutinundervisning när han sett fram emot att få en termin ledigt för egen forskning. Han blir lite gladare när han upptäcker en av studenterna, den unga och mycket skarpa och vackra Nadia Reza Lindtner (norsk-iranska). Inte för att Francis någonsin brukar hålla med på studenterna, men som hennes handledare ska han väl kunna trivas? Ungefär samtidigt kommer han av en slump över ett gammalt manuskript av just den författare Nadia ska forska om, och det manuskriptet visar sig mer värdefullt och fyndrikt än vad han kunnat föreställa sig. Det blir alltså en manuskript och litteraturforskningsspänningstråd mitt i allt det andra.

Jag läste en recension på ”Manuskriptet” när den kom tidigare i våras, och då klagades det på att det inte var så mycket spänning. Jooo, tycker jag. För mig räcker det fint. Jag gillar alla turer kring detta gamla manus, och jag tycker det håller farten uppe.
Den mesta behållningen får jag ändå ut av allt övrigt fluff. De autentiska inbjudningarna till olika föreläsningar om grammatik, hur Meyer jobbar för att få dit Umberto Eco att föreläsa, hur han kämpar på med sin kurs och de olika elevtyperna, Nadia, hur han vantrivs på institutionen och all politik där. Och inte minst, diskussionen om hur universitet och forskarvärlden kämpar hårt och krampaktigt för att hela tiden vara ”in touch” med samhället. Det vill säga, inte den här tröga kolossen, utan i framkanten och med i debatten. Meyer både störs och oroas av all hets kring kultur. Hans älskarinna gillar att se konstutställningar främst för att sen kunna gå omkring och deklarera högt hur fantastiska de var. Själv har Meyer slutat läsa nya böcker och lyssna på ny musik. Han återvänder till ett fåtal bra titlar inom varje område istället. Fördjupar sig. Lämnar hetsen därhän. (Vi känner igen de tankarna här på bloggen…)

Jag gillade verkligen ”Manuskriptet”. Jag får tom stor, stor lust att åka till Oslo bara för att gå runt och titta på universitetet och alla andra platser, och som fd Bergen-bo under ett år och itutad att Oslo är fult och platt och totalt onödigt att besöka, så är det ett väldigt bra betyg.
Går man igång på universitetsbibliotek, disputationer, forskningsresor och välplanerade gourmetmiddagar, då är det här en bok att pröva. (Dessutom, inte nog med att Francis bor på samma gata som Fredrik Skavlan, det blir även teve med Fredrik Skavlan då Francis på grund av olika omständigheter hamnar i ett avsnitt av ”Först&Sist”! Även det helt klockrent för mig. Jag satt bänkad varje fredag när han hade sin svenska talkshow. )