Natten till den 27 april 1984, medan hela familjen Gilley ligger och sover i sina sängar, dödar artonårige sonen Billy sina föräldrar och sin yngre syster Becky med ett basebollträ. Systern Jody, sexton år vid tidpunkten för morden, skonas och efter den natten består familjen Gilley endast av två personer. En mordmisstänkt, som senare döms till tre livstidsdomar, och en ensam, föräldralös tonåring som mot alla odds reser sig upp och går vidare.
Drygt tjugo år senare bestämmer sig författaren Kathryn Harrison (”Kyssen”, ”Sälkvinnan”, ”Att söka hänryckningen” med mera) för att ta kontakt med Billy och Jody, få dem att berätta sina versioner av händelserna som ledde fram till mordkvällen. ”Medan de sov” är deras berättelse: en brutal, sorglig och omskakande historia om misshandel, förnedring och likgiltiga myndigheter och de katastrofala följderna. Det är även Kathryn Harrisons berättelse, om hur hon, liksom Jody har överlevt ett personligt trauma (det incestuösa förhållandet med fadern, som skildras så skoningslöst i ”Kyssen”) och tvingats födas på nytt.
Vissa kritiker har reagerat starkt på Harrisons sätt att implementera sin egen livshistoria i familjen Gilleys. Att jämföra incest med föräldramord är respektlöst och själviskt av henne, har det sagts, och man har raljerat över Harrisons oförmåga att fokusera på någon annan än sig själv. Men jag ser det inte alls som en nackdel att hon tar med sig sina egna erfarenheter in i skrivandet, tvärtom! För det första så har jag svårt att se att hon någonstans likställer sitt förhållande med sin far med Jodys upplevelser; däremot påpekas vid flera tillfällen att de båda kvinnorna fogas samman av behovet – tvånget – att efter sina respektive trauman omdefiniera själva grundstommen av sig själva, så till den grad att de båda, i en fängslande mejlkorrespondens som översättaren (fråga mig inte varför!) valt att kalla ”e-brev”, talar om ett slags pånyttfödsel. Kanske mest slående är det faktum att Kathryn och Jody funnit styrka i skrivandet. Jody genom artiklar och noveller skrivna under symbolmättade pseudonymer och, framför allt, i det självbiografiskt färgade examensarbetet ”Death Faces”, Kathryn genom att, dag efter dag, närma sig sin historia med ord. Båda använder de sig av skrivandet som en form av terapi, ett sätt att göra det ofattbara begripligt. Eller som Harrison skriver i slutet av boken:
”Men jag skriver, jag skriver varje dag, försöker få till en bok, en essä, en recension, alltid upptagen av att tvinga fram en begriplighet ur någonting som jag anser vara omöjligt att förstå. […] Skrivandet bjuder mig på illusionen att förstå, att ha kontroll. Men det är en behandling snarare än ett botemedel: illusionen varar bara så länge som jag är fördjupad i själva skrivandet.”
(s. 241)
Orden är Kathryns (jag märker att jag har svårt att hålla mig till det recensionsmässigt brukliga efternamnsförhållandet, vilket inte är så konstigt med tanke på hur självutlämnande Harrison Kathryn är i sitt författarskap), men hade lika gärna kunnat vara Jodys. Och för mig är den stora behållningen med ”Medan de sov”, det som får den att överglänsa andra verklighetsbaserade berättelser om brott, den relation som byggs upp mellan författaren och de intervjuade. Främst med Jody, men det finns även flera episoder från Kathryns möten med Billy i fängelset som lämnar avtryck. Brottet han begått är fruktansvärt, men frågan är om inte det största brottet begicks av de vuxna auktoriteter – familjeterapeuter, socialarbetare, lärare , poliser – som i flera år hörde Billys rop på hjälp och inte gjorde något. Familjetragedin börjar inte med de brutala morden utan långt, långt tidigare, och att som läsare ta del av barnen Gilleys uppväxt, med den oruckbara visshet som medföljer det verklighetsbaserade skrivandet känna till katastrofens oundviklighet och inte kunna göra något åt det, är plågsamt. Titeln är dubbelbottnad och fungerar för mig som en väckarklocka, en uppmaning till oss alla att sluta sova och våga se det ofattbara innan det är för sent.
4 kommentarer
Jag har inte läst originalet men jag tyckte att det kändes som att den var dåligt översatt överhuvudtaget. Hittade dessutom en del rena korrfel. Men den var väldigt intressant. Däremot tyckte jag att den ständiga resonerande tonen gjorde den mindre gripande. Jag hade velat ha en mer sammanhängande berättelse, på något vis.
Jag störde mig mest på det där med ”e-breven”, men visst finns det lite korrfel och tvivelaktiga ordval också, nu när jag tänker på det – även om jag blev så uppslukad av berättelsen att jag slutade notera det rätt tidigt i boken. Den resonerande tonen störde inte mig, jag tror snarare att den var välbehövlig för författaren för att upprätthålla någon slags distans mitt i allt det personliga.
Har förresten beställt hem ”The Mother Knot”, en självbiografisk Harrison om modersrollen. Tror det kan bli ungefär hur fantastiskt som helst. Har du läst?
Nej den har jag inte läst. Men den är säkert toppen, särskilt om man är i väntans tider. Ngt helt annat: Jag läste på Janet Fitchs Myspace att det äntligen är klart med en filmoption på Paint It Black. Hoppas det blir bra regissör och skådisar.
Alltså den här översättningen! Virginia Andrews Flowers in the attic har en vedertagen svensk titel. Varför inte använda den one might wonder.