Minns ni ”The pursuit of happiness” som jag skrev om för ett tag sen? Var så förtjust i? Ja, och efter den beställde jag genast Tara Altebrandos andra bok, ”What happens here”, och var helt övertygad om att den skulle vara minst lika bra.
Hm…
Det var den inte. Jag får ingen lust att tjoa exalterat en enda gång under läsningen. Det är bara en vanlig, halvokej historia. Inga personer som lyfter till himlen, inga scener som tar andan ur en, inga dialoger som är mitt i prick. Dessutom innehåller den en av mina mesta irritationer – en påträngande berättare. Så kort sagt, allt som var superduper i ”The pursuit…” saknas i ”What happens…”.
Vilka smällar man får ta i livet, va? Fantastisk debut följs av medelmåttig uppföljare. Vi har ju sett det förut, men man blir lika besviken varje gång. Ett av mina exempel är Maggie O’Farrell som i mitten på 90-talet debuterade med fina fina ”Bara Alice”. Åh, vad jag tyckte om den! Tvåan hette ”My lover’s lover” om jag inte minns fel. Ja, ni ser, jag kommer inte ens ihåg något så basalt som titeln. Hela boken var nämligen sååå trist och intetsägande i jämförelse med Alice. Hate it when it happens. Har ni några likadana exempel?
13 kommentarer
Jag har massor av exempel på andraboksbesvikelser, men försöker förtränga dem. Ibland har jag dock undrat lite över i vilken mån det är mina höga förväntningar som driver fram andrabokskraschen, att boken i sig kanske inte alls är så dålig som jag uppfattar den – jag kan till och med undra om den andra boken kanske varit den bästa om jag läst den först… Eller så är det helt enkelt så att många författare bär den första boken inom sig länge, kanske många år, så att den mognar och förädlas, medan den andra, särskilt om debuten sålt bra, ska ut snabbt och lätt – och blir blaskig av det.
Elin, jag tror absolut på din teori om att första boken är bearbetad länge, kanske omskriven flera gånger och förbättrad i olika vändor som man skickat till förlag. Den andra boken, betydligt kortare tid på att få ihop den – så egentligen inte undra på att man blir besviken då.
Kan det inte vara tvärtom också? Att roman nummer två egentligen skrevs före den som kom ut först. Författarens första alster blev refuserat och sedan blev nästa bok en hit och då grävs det första upp och ges ut…
Jag tänker på en brittisk författare, Rosamunde Pilcher som skrev Snäcksamlaren. Jag minns den som så bra att jag senare köpte flera böcker av henne. De trycktes efteråt men skrevs långt innan och de var inget bra.
Också möjligt ju! Men det är inte så med Pilcher att hennes böcker var publicerade i ”rätt” ordning på originalspråk, och sen kom ut lite hipp som happ på svenska beroende på framgången med ”Snäcksamlarna”? Så är det ju med Murakami och hur hans böcker har översatts. Jag blir alltid förvirrad när någon frågar mig om jag läst den senaste av honom, och så är det en som jag läst på engelska för länge sen, men som är ny på svenska.
Eller storsäljaren DaVinci-koden som ju var no 2 och ettan som visserligen var tryckt, blev hit efteråt? Intressant i alla fall – ibland undrar man om det beror på hur starkt man gillar den första bok man läser och kanske mindre på i vilken ordning de är skrivna?
Första och största besvikelsen jag fått gällde författaren Michelle Magorian. Minns inte riktigt hur gammal jag var, men det var någon gång i mitten av 80-talet, som min pappa läste ”Godnatt, mister Tom” för mig, och oj vad jag älskade den boken. Men vilken besvikelse hennes nästa bok blev. Snacka om ”one hit wonder”!
Om du törs pröva så kommer det en ny Michelle Magorian i svensk översättning i höst, ”Tystnad, tagning” heter den. Jag har inte heller läst henne sen typ Mister Tom och det känns ju som hundra år sen nu, men jag är lite nyfiken på den här nya!
AM:
Vlken roman räknar du som Magorians andra? Jag gissar ”Hemlängtan” som MM fick uppslaget till när hon sökte material till ”Godnatt Mister Tom”.
Har du läst ”En liten kärlekssång”? Den romantiska och dramatiska romanen är väldigt älskad av många tonåringar.som tyckte om ”Godnatt Mister Tom” när de var yngre.
Det har ju gått dryga tjugo år sen jag läste Magorian, men det kan nog ha varit ”Hemlängtan”. När jag var i tioårsåldern läste jag om ”Godnatt, mister Tom” ett flertal gånger. Älskade den helt enkelt och längtar nu efter att mina egna barn ska bli stora nog för en högläsning av den.
Jag har faktiskt blivit förtjust i det mesta som Michelle Magorian skrivit. Började även jag med ”Godnatt, Mister Tom”, och läste sedan ”Hemlängtan” (som för övrigt förlorade sitt första kapitel i den svenska översättningen), ”Plats på scen” och ”En liten kärlekssång”. Speciellt de två sista gjorde lika intensvt intryck på mig som ”Godnatt, Mister Tom”. ”Plats på scen” har jag inte läst om sedan femtonårsåldern, däremot läste jag uppföljaren ”Rampfeber” som handlade om Ralphs lillasyster. Den var faktiskt ganska ljummen, och inte alls lika bra som storebrors berättelse.
”En liten kärlekssång” har jag läst ytterligare två gånger sedan tonåren, och är mycket svag för den. Borde köpa ett eget ex och ha tillgängligt som tröstelitteratur för dagar när sådan behövs, för det är just en sådan bok. Jag tror också att den går hem hos betydligt fler vuxna än jag, tycker att det är en sån där typisk crossoverbok. En kärlekshistoria, visst, men det finns så många ”vuxna” sådana som känns betydligt mer naiva.
Läste lite om den kommande, ”Tystnad, tagning!”, och tycker att upplägget låter misstänkt likt ”Plats på scen”. Kunde kanske vara läge att läsa om ”Plats på scen” nu så att man har den i färskt minne inför ”Tystnad, tagning”…
Den förunderliga händelsen med hunden om natten (eller liknande), jättekul!
A Spot of bother, att jag ens tog mig igenom… vilken fars. Inge fler av Mark Haddon för mig tack.
Jo, DBC Pierre med sin fenomenala ”Vernon God Little”, som sedan följdes upp av en medelmåttig ”Ludmila’s Broken English”…
Johanna, ge dock inte upp på MTV-serien. Prova Laura Wiess och Alex McAuley. Och en del av de nya verkar bra som Stephanie Kuehnert – Ballads of Suburbia och Kelly Parra – Invisible Touch. Lycka till!