”Mordets praktik” – Kerstin Ekman

”Om Tyko Glas är skuggan, vem är då mannen? Detta är i många avseenden en svårbegriplig bok.”

Pontus Revinge, huvudperson i Kerstin Ekmans nya och – det ska sägas på en gång, om ni av någon anledning inte har tid att läsa hela recensionen – bländande välskrivna roman ”Mordets praktik”, är läkare i förra sekelskiftets Stockholm. En solkig, stinkande och ensam plats, i alla fall för doktor Revinge, som till stor del försörjer sig genom att utföra besiktningar på stadens prostituerade. Han anser att Hjalmar Söderberg har en alltför romantiserad bild av Stockholm. Han är också övertygad om att den store författaren, som han träffat ett fåtal gånger, modellerat sin romanfigur Tyko Glas efter honom själv. Liksom den fiktive doktorn funderar Revinge kring mordets etik. Är det någonsin rätt att döda? Och är det som Strindberg skrev i ”Röda rummet”, att läkare alltid går omkring med cyankalium i fickan?

I ”Mordets praktik” driver Ekman vidare de frågor som Söderberg ställer i ”Doktor Glas”, och gör det med den äran. Språket är sömlöst tidsenligt, med de gamla verbformerna (vilket får Revinges styvdotter att skrattande påpeka att till och med Selma Lagerlöf övergett det ålderdomliga sättet att skriva) och ett handlag så självklart, så varsamt att det ibland känns som att läsa Söderberg himself. Glasklar prosa, för att citera romanens huvudperson; ett lysande exempel på att doktor Glas hade fel när han kritiserade det svenska språket för dess avsaknad av halvtoner och mjuka övergångar. Jag tror och hoppas att ”Mordets praktik” blir läst av många, och Augustnomineringen torde vara en självklarhet.

Hösten hitintills bästa roman (inklusive ”Glitterscenen”). För maximal njutning (gud, jag låter som en kondomreklam!), gör som jag och läs ”Doktor Glas” i anslutning.

Och ja, Ekman skriver alltså om verkliga personer! Är manifestförfattarna underrättade?