”Naomi and Ely’s no kiss list” – David Levithan, Rachel Cohn

Jag gillar den här genren sååå himla mycket, men jag saknar verkligen en bra genre-beteckning. Om vi klumpar ihop Levithan och Cohn, plus John Green, plus Jonathan Tropper (plus kanske lite Chuck Klostermans ”Downtown Owl” och en aning Lily Archer, ”Förgiftade äpplens klubb”). De skriver alla väldigt smart, mycket ”nu” med massa popkulturreferenser, och det är jättebra underhållning, men det ska absolut inte vara ”läs snabbt och glöm fort” som i tex chick lit-underhållning. De har mycket mer innehåll, djup och allvar än så. Är mycket mer arbetat. Och det passar för båda könen. Den genren! Vad kallas den? Om jag säger att det är finfin underhållningslitteratur så känns det nämligen inte som att allt går fram. Det är ju inte Sophie Kinsella, liksom. Inte ”Gossip Girl”. Och inte ”Glaskupan”. Eller Douglas Coupland. Eller Curtis Sittenfeld. Det är något ihopmixat av allt det. Vad??

”Naomi and Ely’s no kiss list” av David Levithan och Rachel Cohn är smäck mitt i denna odefinierade nya favoritgenre.
De bor sen hela livet (typ 18-19 år) i lägenheterna bredvid varandra i NY med sina familjer. De har sen urminnes tider varit oskiljaktiga. Med tiden blev det lite komplicerat för Ely (kille) kom på att han är gay, och Naomi (tjej) har ju redan planerat sitt liv ihop med Ely. Kärlek, giftermål, barn. allting. Hon tänker liksom vänta ut hans gayhet, för hon tror att han ska inse att det är de två en vacker dag. Fram tills det händer (Ely vet inte ens om att det är planen) har de satt ihop en no kiss list. Den finns till för att de inte ska bli intresserade av och inleda förhållanden med personer de båda gillar, något som skulle orsaka förstörd vänskap och allmän förtvivlan. Deras band är det viktgaste av allt.
Well… Inte så svårt att räkna ut vad som råkar hända sen, va?

Color me stormförtjust, kittlad, underhållen. Jag får le, bli ledsen, rörd, fnissa, imponeras, känna mig smart, och bli mycket läshungrig… Det här är en jättefin liten (230 sidor) smällkaramell!
I det förra samarbetet jag läste mellan dessa, ”Nick and Norah”, så var Rachel Cohns partier väldigt överlastade och pladdriga. Nu är det där i princip borta. Jag vet inte ens vilka partier hon skrivit.
I den förra David Levithan jag läste, ”Are we there yet?”, så gick det ibland lite långsamt. Det gör det inte nu.
De två tillsammans blir verkligen 1+1=3. Personerna är skitbra, språket wow, New York!!, drivet, humorn, djupet, allting. Om man läser på engelska så vill jag å det varmaste rekommendera den här. Kom ihåg, i väntan på bättre beteckning: det finns inget slit och släng över den, det är inte alls någon klyschig chick lit – det är bara jättebra underhållning! Men ändå inte ”underhållning”. Ni förstår?

(Och nyheten om att John Green och David Levithan skriver en bok ihop känns ju bara bättre och bättre! Gud, vad roligt det verkar att samarbeta. Inte för att jag fattar hur man gör, och om jag skulle kunna, det känns som att mitt skrivsätt (typ, snöboll) inte passar för det, men ändå… Så kul!)