”Nattfåk” – Johan Theorin

Se där, en av förra årets presumtiva älsklingar som inte hanns med nu utläst i badkarsvänligt storpocketformat! Johan Theorins sällsamt lyckade deckare/skräckhybrid till debut ”Skumtimmen” förpliktigar, och när ”Nattfåk” gick och vann Svenska Deckarakademins pris för årets svenska kriminalroman trissades förväntningarna upp lite ytterligare. Lyckas han leverera? Oh yes: den spöklika stämningen som särskilde ”Skumtimmen” från mer genretypiska debuter är ännu mer förtätad här – därav den dubbla kategoriseringen.

Ända sedan barnsben har gamla spökhistorier om de dödas julotta och döda som återvänder till hemgården i vintertid skrämt slag på mig – jag har för mig att det hela späddes på av ett inslag i 1988 års julkalender ”Liv i luckan med julkalendern”, där Staffan Ling berättade en, ur en åttaårings perspektiv, ryslig spökhistoria med utgångspunkt i gammal svensk folklore. (Någon julkalenderbitare som kan backa upp/korrigera?) I ”Nattfåk” är det Joakim Westin med familj, nyinflyttade från Stockholm till ensligt belägna Åluddens gård på norra Öland, som efter hustrun Katrines tragiska bortgång får anledning att börja tro på bygdens gamla spökhistorier.

Parallellt med den suggestiva spökhistorien och Joakims sorgearbete, som i sin raka, gripande gestaltning påminner mig om Stephen King-höjdaren ”Bag of Bones”, vävs en mer traditionell kriminalgåta in i romanen. Var Katrines död en tragisk drunkningsolycka, som polisen tycks tro? Självmord? Eller något mer ondskefullt beräknande? Och hur passar den inbrottsvåg som drabbat området in i pusslet? Alltmedan fåken drar sig allt närmare piskar Johan Theorin upp stämningen med sin väl avvägda blandning av klassisk deckargåta och blåtonad spökhistoria – och lyckas jaga upp mig så pass att jag är nära att tappa boken i badet… Extra pluspoäng för den oemotståndlige Gerlof Davidsson, pensionerad sjökapten och (förlåt, Gerlof!) klok gubbe extraordinaire; en Miss Marple för 2000-talet och en skön motvikt till alla grådaskiga, alkoholiserade kriminalkommissarier som dominerar den svenska deckargenren. (Nej, jag tänker inte sluta tjata…)

Min enda invändning kan möjligen tillskrivas slumpen eller gemensamma inspirationskällor, vad vet jag, men är ändå något jag vill adressera i min recension eftersom det legat och gnagt i mig och stört en annars fin läsupplevelse. Det finns, i synnerhet inledningsvis, många likheter med John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” – eller är det kanske tvärtom? Dels har vi fyrens närvaro, förstås, men likheterna upphör inte där. I bägge berättelserna spelar vatten – vattnet som förgörare och fiende – en central roll. Såväl Ajvides som Theorins huvudpersoner förlorar en närstående genom drunkning och – det är här det börjar bli lite väl spooky för min smak – i båda romanerna figurerar en lokal hellraiser vid namn Henrik och, i samband med honom, frasen ”Hubba bubba”. Johan och John måste ha skrivit sina böcker samtidigt eftersom de utkom med endast ett par månaders mellanrum, så det lär väl knappast vara tal om plagiat från något av hållen, men skumt är det. Och mer än en smula distraherande, åtminstone under de första hundra sidorna. Därefter vaggas jag in i den kusliga stämningen så till den grad att jag helt glömmer bort att vara kritisk. När sedan Theorin låter min gullegubbe Gerlof besvara alla frågetecken på ett så raffinerat och snyggt sätt att självaste Miss Marple hade varit stolt är mina invändningar som bortblåsta (kanske av fåken?) och jag är övertygad om att detta är Johan Theorins bästa roman hittills. Jag ser fram emot fortsättningen!