Se där, en av förra årets presumtiva älsklingar som inte hanns med nu utläst i badkarsvänligt storpocketformat! Johan Theorins sällsamt lyckade deckare/skräckhybrid till debut ”Skumtimmen” förpliktigar, och när ”Nattfåk” gick och vann Svenska Deckarakademins pris för årets svenska kriminalroman trissades förväntningarna upp lite ytterligare. Lyckas han leverera? Oh yes: den spöklika stämningen som särskilde ”Skumtimmen” från mer genretypiska debuter är ännu mer förtätad här – därav den dubbla kategoriseringen.
Ända sedan barnsben har gamla spökhistorier om de dödas julotta och döda som återvänder till hemgården i vintertid skrämt slag på mig – jag har för mig att det hela späddes på av ett inslag i 1988 års julkalender ”Liv i luckan med julkalendern”, där Staffan Ling berättade en, ur en åttaårings perspektiv, ryslig spökhistoria med utgångspunkt i gammal svensk folklore. (Någon julkalenderbitare som kan backa upp/korrigera?) I ”Nattfåk” är det Joakim Westin med familj, nyinflyttade från Stockholm till ensligt belägna Åluddens gård på norra Öland, som efter hustrun Katrines tragiska bortgång får anledning att börja tro på bygdens gamla spökhistorier.
Parallellt med den suggestiva spökhistorien och Joakims sorgearbete, som i sin raka, gripande gestaltning påminner mig om Stephen King-höjdaren ”Bag of Bones”, vävs en mer traditionell kriminalgåta in i romanen. Var Katrines död en tragisk drunkningsolycka, som polisen tycks tro? Självmord? Eller något mer ondskefullt beräknande? Och hur passar den inbrottsvåg som drabbat området in i pusslet? Alltmedan fåken drar sig allt närmare piskar Johan Theorin upp stämningen med sin väl avvägda blandning av klassisk deckargåta och blåtonad spökhistoria – och lyckas jaga upp mig så pass att jag är nära att tappa boken i badet… Extra pluspoäng för den oemotståndlige Gerlof Davidsson, pensionerad sjökapten och (förlåt, Gerlof!) klok gubbe extraordinaire; en Miss Marple för 2000-talet och en skön motvikt till alla grådaskiga, alkoholiserade kriminalkommissarier som dominerar den svenska deckargenren. (Nej, jag tänker inte sluta tjata…)
Min enda invändning kan möjligen tillskrivas slumpen eller gemensamma inspirationskällor, vad vet jag, men är ändå något jag vill adressera i min recension eftersom det legat och gnagt i mig och stört en annars fin läsupplevelse. Det finns, i synnerhet inledningsvis, många likheter med John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” – eller är det kanske tvärtom? Dels har vi fyrens närvaro, förstås, men likheterna upphör inte där. I bägge berättelserna spelar vatten – vattnet som förgörare och fiende – en central roll. Såväl Ajvides som Theorins huvudpersoner förlorar en närstående genom drunkning och – det är här det börjar bli lite väl spooky för min smak – i båda romanerna figurerar en lokal hellraiser vid namn Henrik och, i samband med honom, frasen ”Hubba bubba”. Johan och John måste ha skrivit sina böcker samtidigt eftersom de utkom med endast ett par månaders mellanrum, så det lär väl knappast vara tal om plagiat från något av hållen, men skumt är det. Och mer än en smula distraherande, åtminstone under de första hundra sidorna. Därefter vaggas jag in i den kusliga stämningen så till den grad att jag helt glömmer bort att vara kritisk. När sedan Theorin låter min gullegubbe Gerlof besvara alla frågetecken på ett så raffinerat och snyggt sätt att självaste Miss Marple hade varit stolt är mina invändningar som bortblåsta (kanske av fåken?) och jag är övertygad om att detta är Johan Theorins bästa roman hittills. Jag ser fram emot fortsättningen!
16 kommentarer
Jag tyckte precis som du; mycket bra bok men löjligt månaga likheter med ”Människohamn”. Konstigt det där!
Å andra sidan är Människohamn inte helt olik Skumtimmen, med förlorat barn, lång besvärlig sorg, återvändande till platsen för dådet och saker som kanske eller kanske inte går igen.
Men vilken av dem är bäst? Fånig fråga jag vet …
Det kanske är så att det faktiskt finns en hellraiser vid namn Henrik som smyger omkring därute och hubbabubbar… Akta er!
Andy: Sant, det där.
Nu har jag inte läst just Nattfåk, men ännu en likhet mellan Skumtimmen och Människohamn är ju hypen kring dem som iallafall i mina ögon inte höll för en genomläsning. Båda lät fruktansvärt spännande fram tills jag hade tagit mig igenom dem och blivit besviken. Var det bara jag? Fast jag är liite sugen på att ge Theorin en andra chans…
Intressant att fler sett likheterna med Människohamn, även om jag inte stördes lika mycket av det som Helena. Olikheterna är ändå fler och viktigare. Jag tycker att Människohamn är bättre eftersom skräcken där får levas ut mer än i Nattfåk. Nattfåk var också bra, men mer som deckare med spöklig underton.
Och nej, jag har inget med hubba bubba att göra…
Jag föredrar Nattfåk, främst för att Människohamn inte är en konsekvent roman.
Nattfåk är precis vad den utger sig för att vara, en spökhistoria med deckarpusslets komponenter, medan Människohamn pendlar mellan skräck, saga och någon slags samtidsskildring av sorg och relationsbrister. Det känns som en bok där författaren inte riktigt visste vad han ville berätta, så han berättade lite av varje och slängde ihop det i en stilistiskt snygg sammansättning.
Men vår törst efter någonting som bryter den svenska skönlitteraturens mönster gör att vi kastar oss över allt som försöker lämna deckarlitteraturen eller den av kritiker accepterade spänningslitteraturen, och om romanen dessutom försöker med stil så räcker det gott så.
Inom våra gränser, vill säga. Men som roman i sin genre är Människohamn medioker på den internationella arenan, medan Nattfåk faktiskt är mer progressiv inom vad den försöker göra och därmed en mycket mer intressant roman.
Något helt annat – eftersom jag inte läst någondera författaren (men så småningom, Skumtimmen står i bokhyllan). På en bokrea för drygt tio år sedan hittade jag en bok som hette Kom ska du få höra! och som innehöll berättelserna från Liv i luckan. Nu har jag inte boken till hands (den finns hemma hos föräldrarna), och minns inte heller om den utgav sig för att vara en komplett samling av berättelserna… men det finns alltså hyfsad chans att den kusliga historien kan återfinnas i bokform!
Nu har jag läst ut Nattfåk i en morbid situation: på ett tåg som stannat pga svår olycka, förmodligen ett dödsfall.
Jag tycker att början var lite trevande stilistisk men sedan blir det desto bättre. Framförallt är den mer sammanhållen (och ja, konskevent håller jag med om) än Människohamn som jag upplevde som fantastisk bitvis men lite spretig (hade vunnit på nerstrykning).
En höjdare! Hoppas att den säljs internationellt. Men det ÄR komiskt att den är så lik Människohamn. Skillnaden är att Therin går mer i Guilermo Toros anda: det är människorna som gör ont och det är dem vi i första hand ska frukta. Jag fick lite vibbar av Barnhemmet.
När det gäller Nattfåk och Människohamn så har ingen av oss författare plagierat den andre, jag lovar. Nattfåk var färdigskriven i april förra året, innan Människohamn var publicerad (jag fick förstås inte läsa den i förväg och har inte hunnit läsa den än, tyvärr). Så allt får hänvisas till slumpen. Att skriva om det farliga havet och om spökfyrar var naturligt för mig eftersom min morfar och hans bröder arbetade som lotsar i andra världskrigets minfält och vid den hemsökta fyrplatsen Långe Erik på norra Öland, att en av mina huvudpersoner heter Henrik beror på att jag själv heter det som mellannamn och det glada utropet Hubba bubba! är något som fiktiva skurkar ropar ibland, t ex i gangsterfilmerna Payback och Grosse Pointe Blank.
LISA är den första som påpekat likheterna mellan Nattfåk och skräckfilmen Barnhemmet, men jag instämmer. Jag såg den filmen på dvd efter att min bok kommit ut och höll andan när jag insåg att uppläggen var kusligt lika: familj flyttar in i stor gård vid mystisk fyrplats. Efter det vek berättelserna av åt olika håll och jag kunde andas ut.
— Johan T
Tack för att du redde ut mysteriet, Johan! Jag tänkte väl att det måste vara slumpen, men just Hubbabubba-grejen kändes väldigt specifik. Uppenbarligen har jag dålig koll på gangsterfilmer. :D
[…] om samma: Saras betraktelser säger okej, Helena på Bokhora tycker om, Erika på Böcker med mera tycker också om, Boksnoken gillar också mycket, Cecilia på […]
[…] som recenserat boken: Bokhora […]
Jag skulle vilja se en filmatisering av boken. Finns det en chans, Johan?
Jag är lättskrämd, tycke rilla om obehagliga stämningar, men jag tycker inte Nattfåk var det minsta otäck, skildringarna känns inte alls verkliga, och det som slår mig mest är att gestaltningen är i det närmaste genomsnittlig…vilket ju för övrigt gäller deckarlitteratur i allmänhet.
Rent litterärt anser jag att författaren har mycket kvar att lära, liksom uppbyggandet av spänning. Många ledtrådar är så uppenbara, allt kan räknas ut långt, långt innan det ”avslöjas”. Är detta meningen? Skulle inte tro det.
Jag lämnar ifrån mig boken förvånad, besviken och undrande. Vad är det som gör den till en succé..? Det har undgått mig fullständigt.