”Nick och Norahs oändliga låtlista” – Levithan/Cohn

Jag är lite fascinerad av amerikanska böckers pr-maskineri. Det är typ enda gången som jag känner mig riktigt gammal på Internet. För jag är inte så intresserad. Jag fattar helt enkelt inte grejen. Jag önskar att jag var 15 år, så att jag verkligen kunde hänga på Nick och Norahs egen hemsida (Scott Westerfeld har också en sådan här hemsida – man kan välja sida, ungefär som Team Jolie och Team Aniston, men här väljer man mellan killarna i ”Ful”-serien), men nu känns sådana boksidor lika intressanta som en sida om sportfiske skulle göra (för mig).

Om jag var 15 år och läste ”Nick och Norahs oändliga playlist” hade jag nog däremot dött. För det är ett sådant jäkla driv i boken. Och från första sidan kopplar författarna taget om läsarens hjärta, så att det verkligen p i r r a r. Jag blir nästan snurrig för att jag blir så helt kär i Nick och Norah, även om jag tycker att den där musiken som de hela tiden hänvisar till som grym och så inte alls är min tekopp.

Johanna L hade invändningar mot alla Norahs smarta Dawson-referenser. Själv har jag lite problem med Michael Cera, som jag vet spelar Nick i filmen vars trailer jag ramlat över ett par gånger för mycket. Författarna, David Levithan och Rachel Cohn, har skrivit vartannat kapitel och i Norahs kapitel beskrivs Nick som ”oemotståndlig” och en massa andra väldigt positiva adektiv (vilket är väldigt befriande, för man är ju ärligt talat lite trött på alla böcker där huvudpersonerna är extremt oattraherade av varandra i de tre första fjärdedelarna av boken – been there, done that) och nja, Cera är inte så speciellt oemotståndlig i mina ögon. Han ligger, kort sagt, bara där och stör.

Fast åh, vad jag gillar NY-referenserna. Jag tycker, naivt nog, att det är särskilt spännande att läsa böcker eller se på film som utspelar sig i New York sedan jag var där i februari (igenkänningsfaktorn är såklart skoj i alla böcker och i alla filmer, men på något sätt är det annorlunda att se Brooklyn Bridge i en film och faktiskt ha gått där, än att se Alexander Platz och faktiskt ha stått där – det är väl den där osunda glorifieringen av NY, som så många svenskar bär omkring på, kan tänka). I ”Nick och Norahs oändliga låtlista” far de omkring i den nedre delen av Manhattan och det nämns namn och broar och hörn och de sitter på trottoarkanter, stannar vid rödljus, jag kan mycket väl se det framför mig.

Levithan har tidigare skrivit ”Ibland bara måste man” som jag tyckte var en otroligt fin, liten historia, men på rillo: den är inget i jämförelse med ”Nick och Norah”, för ”Nick och Norah” är briljant. Den får mig att må lika fint som efter en avskuren halvlitersförpackning jordgubbsglass framför en lyckad high school-rulle, den kommer att finnas med länge i mitt hjärta. Får ni chansen, tycker jag att ni ska kolla upp den. Själv ska jag kolla upp filmen, när den släpps på dvd senare i sommar och jämföra.