Jag måste skriva: Delphine de Vigans ”No och jag” förtjänas verkligen att läsas. Men det låter tamt. Vi säger: den förtjänas att läsas så jävla mycket. För den är väldigt bra. Och jag vet faktiskt inte om man ska kalla den för ungdomsroman eller roman eller vuxenroman eller om det ens behövs preciseras.
Hursomhelst är Lou en liten Oscar Schell. Lou är himlans smart, har hoppat över två klasser (och förälskad i Lucas, som har gått om två klasser, han är alltså fyra år äldre än henne), sedan hennes lillasyster plötsligt dog är Lous mamma väldigt deprimerad och okontaktbar. Lou fördriver tiden med att kolla på relationer på järnvägsstationen och att undersöka vilken den gemensamma ingrediensen är i fryst mat.
Genom ett skolarbete kommer Lou i kontakt med No. Lou ska hålla ett föredrag om en hemlös flicka och No är just hemlös. Hon bor på den station där Lou kollar in relationer. Lou träffar No ett par gånger och intervjuar henne, men efter att skolarbetet är avslutat känner No att hon måste göra någonting mer. Så No får flytta hem till Lou och här skulle det ju kunna gå riktigt illa. Ungefär som när man själv skrev berättelser när man var liten. När allt var så enkelt (i berättelserna alltså). Men de Vigans låter det aldrig gå illa. Hon skildrar upp- och nedgångar och även om hela romanen har en viss sagoglans över sig, är den också väldigt realistisk och jag tycker väldigt mycket om Lous funderingar kring hemlösa. Överhuvudtaget tycker jag väldigt mycket om Lou (hon är mycket mer sympatisk än Oscar, även om hon kan vara lite irriterande i sin naivitet och osäkerhet förstås).
”No och jag” är fin. Jag tycker om språket, jag fullkomligen avgudar människors små egenheter och Lou har, i sanning, många egenheter (behöver jag nämna att jag älskar de supersnabba presentationerna av karaktärerna i ”Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain”? Hon som älskar att rensa sin väska, hon som tycker om att stoppa händerna i bönsäckarna på marknaden, han som samlar på misslyckade fotografier av främlingar på järnvägsstationer). ”No och jag” är den första av De Vigans böcker som är översatt till svenska. Låt mig få önska att de blir många, många fler!
13 kommentarer
Jag bar undrar litet…
Vilket land utspelar sig boken i? Vart kan man tänkas heta Lou och No?
Johanna: Den utspelar sig i Paris!
Sekwa förlag har ju också översatt filosofiprofessor Muriel Barberys ”L’Élégance du hérisson” ( http://sekwa.typepad.com/igelkottenselegans/boken.html ), som innehållsmässigt verkar likna “No och jag”?
Kurt: Jag blir lite oroad av att Barbery är filosofiprofessor och hoppas att det inte ska färga av sig på hur Barberry berättar sin historia. Däremot tilltalas jag av titeln, förlagets sida om boken och i största allmänhet gillar jag Sekwa, så jag kommer nog att läsa den också vad det lider.
Fantastisk bok. Fantastiska karaktärer. Fantastiskt språk. Framför allt, fantastiskt slut.
Mer behöver inte sägas.
[…] om samma: Bokhora, Lisa på Expressen, Audrey Fenn, Pocketblogg, Pocketblogg igen. Tags: Vigan Delphine […]
När jag i förmiddags hade läst ut ”No och jag” torkade jag tårarna med baksidan av handen, sedan läste jag den tunna lilla romanen än en gång. Sakta.
Det finns många språkliga och filosofiska likheter mellan de tre underbara Sekwa-romanerna från 2009 som jag har läst:
”Igelkottens elegans”, ”Den röda soffan” och ”No och jag”.
Vackra, kloka och originella reflexioner om tillvaron och en sådan oerhörd omsorg om orden. Det känns verkligen att de tre Sekwa-författarna hämtat konstnärlig/psykologisk/filosofisk inspiration från” Le petit Prince”.
Tillsammans med alla mina vänner(som mentalt är minst lika gamla som Lou i boken ”No och jag” = 13 år) längtar jag nu efter att få byta citat och boksamtala.
[…] Skatan ger No och jag fem (5) skator av fem möjliga. […]
[…] glad när jag råkar på en bok som biter sig fast som just No och jag har gjort. Och jag säjer som Johanna Karlsson på Bokhora, den förtjänas att läsas så jävla […]
den suger min vänstra
Det låter på dina kommentarer som att No och jag gjorde intryck på dig. Kul!
boken är så bra som din mamma i sängen
Jag är tvungen att läsa den i skolan tror ni att jag fucking skulle läsa den på min fritid?