”No och jag” – Delphine De Vigan

Jag måste skriva: Delphine de Vigans ”No och jag” förtjänas verkligen att läsas. Men det låter tamt. Vi säger: den förtjänas att läsas så jävla mycket. För den är väldigt bra. Och jag vet faktiskt inte om man ska kalla den för ungdomsroman eller roman eller vuxenroman eller om det ens behövs preciseras.

Hursomhelst är Lou en liten Oscar Schell. Lou är himlans smart, har hoppat över två klasser (och förälskad i Lucas, som har gått om två klasser, han är alltså fyra år äldre än henne), sedan hennes lillasyster plötsligt dog är Lous mamma väldigt deprimerad och okontaktbar. Lou fördriver tiden med att kolla på relationer på järnvägsstationen och att undersöka vilken den gemensamma ingrediensen är i fryst mat.

Genom ett skolarbete kommer Lou i kontakt med No. Lou ska hålla ett föredrag om en hemlös flicka och No är just hemlös. Hon bor på den station där Lou kollar in relationer. Lou träffar No ett par gånger och intervjuar henne, men efter att skolarbetet är avslutat känner No att hon måste göra någonting mer. Så No får flytta hem till Lou och här skulle det ju kunna gå riktigt illa. Ungefär som när man själv skrev berättelser när man var liten. När allt var så enkelt (i berättelserna alltså). Men de Vigans låter det aldrig gå illa. Hon skildrar upp- och nedgångar och även om hela romanen har en viss sagoglans över sig, är den också väldigt realistisk och jag tycker väldigt mycket om Lous funderingar kring hemlösa. Överhuvudtaget tycker jag väldigt mycket om Lou (hon är mycket mer sympatisk än Oscar, även om hon kan vara lite irriterande i sin naivitet och osäkerhet förstås).

”No och jag” är fin. Jag tycker om språket, jag fullkomligen avgudar människors små egenheter och Lou har, i sanning, många egenheter (behöver jag nämna att jag älskar de supersnabba presentationerna av karaktärerna i ”Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain”? Hon som älskar att rensa sin väska, hon som tycker om att stoppa händerna i bönsäckarna på marknaden, han som samlar på misslyckade fotografier av främlingar på järnvägsstationer). ”No och jag” är den första av De Vigans böcker som är översatt till svenska. Låt mig få önska att de blir många, många fler!