Jag har i veckans Nobel-tema tagit mig igenom ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” av Herta Müller. Den handlar om en kvinna som är kallad till ett förhör en förmiddag, och hennes spårvagnsfärd dit under vilken tankarna glider mellan barndom, nutiden med hennes man, dåtiden med hennes förste man, hennes jobb och diverse annat. Inte minst hur det brukar gå till när hon förhörs, som hon görs ofta, och hur hon ska, eller bör, bete sig den här gången. (En vana hon har är att alltid ta på sig samma blus och äta en nöt innan hon åker iväg.)
Innan jag fick boken, det var ju 97 personer före mig i biblokön, så var jag rätt nyfiken. Müller verkade intressant, tex att hennes tonläge skulle vara högt och stressat som jag läste i någon tidning. Tänk en hel lång roman på det sättet, hur känns det?
Nu efter jag läst, nja. Den lyfte aldrig för mig. Jag blev aldrig speciellt intresserad i spårvagnsfärden, tankarna och återblickarna. Snarare var det en sån bok som jag här och där fick pressa mig igenom eftersom vi skulle ha det här temat – om inte hade jag nog bara kunnat lämna den mitt i. Vissa glimtar var bra, speciellt små vardagsdetaljer, men på det stora hela så kan jag inte säga att det var en roman i min smak.
Notera detta, jag tycker inte att den var dålig, bara för mig rätt så oengagerande. Efter div överhettade Adonis-diskussioner way back when känner jag mig också nödd och tvungen att försäkra att nej, jag hyser inte ett förakt för Akademins val bara för att jag inte uppskattade den här romanen av denna författare. Ni som gillar henne, roligt för er. Ni som inte gillar henne, precis som jag, roligt för oss också för vi har säkert andra författare vi gillar, eller hur? Alla får vara glada på sitt håll.
Och just det, det höga och stressade tonläget. Det märktes väl inte i denna i alla fall? Måste ha varit någon annan av henne.
7 kommentarer
Jag håller med dig till 100%!!! vi har precis denna bok i vår bok-klubb med möte nästa torsdag, jag kämpar och kämpar och kämpar. Herta Müller berör mig absolut inte, i alla fall inte denna bok.
Jag har börjat om flera gånger eftersom jag väldigt lätt lägger den ifrån mig och gör något annat. Nästa gång kommer jag inte ihåg vad jag läst. Ett tydligt tecken (för mig) att den är trist.
Vad tycker ni andra där ute i bokvärlden??
Titeln lovade mer än innehållet…För det är en av de mest intressanta titlar jag sett.
Jag lyssnade på hela hennes tidiga bok ”Människan är en stor fasan på jorden” på en tågresa till gbg samma dag som hon fick nobelpriset och det var heller ingen bra upplevelse. Jobbigt staccatospråk. Ointressanta karaktärer, och en atmosfär och handling som inte fastnade. Vet iofs inte hur pass talande denna är för resten av hennes produktioner…
Jag gillar verkligen hennes Hjärtdjur. Har läst den överallt: i kön i affären, på tåget, i däckbytarhallen. Jag är jätteförtjust i hennes bakvända sätt att berätta en historia, att inte lägga fram alla komponenter från början, att bygga in så mycket i språket. Att ladda kortare situationer med så mycket betydelse: som en applåd. På några få rader har hon skapat en skarp metafor för befolkningens beteende i en diktatur.
Jag befinner mig också i ”Hjärtdjur”. Tio sidor i taget, mer kan inte jag ta in. Sedan måste jag andas.
Romanen är verkligen laddad. Explosiv under berättarens nästan tysta tal som hela tiden vittnar om den förnedrande instängdheten, det förhatliga lantliga, det avskyvärda avlyssnandet, den skräckslagna fegheten. ”I en diktatur kan det inte finnas städer, eftersom allt är smått när det blir bevakat.”
Också jag läser som Asalun den här boken överallt, var jag sitter och var jag står. (Tur att den är så tunn.)
Ja, dessa detaljer. Som i berättelsen om Monas död. Anteckningsboken, ansiktet, skärpet, nöten, fönstret, repet.
I radions Nya vågen i går berättade Daniel Sjölin att han och hans vänner i flera år hade hoppats på att Herta Muller skulle få Nobelpriset. ”Nu vet jag inte vad jag ska hoppas på längre”, sade han.
Jag är ödmjukt tacksam över att de många som är med och röstar fram Nobelpriset är mer bokkunniga än vad jag är.
”Hjärtdjur” är den första bok som jag läser av dagens Nobelpristagare och den hade jag säkert inte läst om författaren inte hade fått det fina priset.
Så synd att du inte tyckte om boken! Men alla kan ju inte tycka om allt. Även inom det som är bra får man ha sina egna preferenser.
Jag älskade Idag hade…, som jag läste på tyska. Även om jag talar tyska flytande så är det ett svårt språk att läsa, och det saktar ned mitt läsande. I det här fallet är det mycket bra! Varje mening måste jag ta in långsamt och fundera över. Det är inte glosorna som är svåra, det är innehållet och uppbyggnaden av berättelsen. Till en början är historien så konstig att jag tror att det är science fiction. När jag inser att allt är fullständigt realistiskt och trovärdigt i den hårda diktatur som Rumänien var, skäms jag litet.
Utan att höra till något litterärt gäng är jag en av dem som hoppats på att Herta Müller skall få Nobelpriset, och i oktober blev jag både jätteglad och så gick luften ur mig litet grand. Vem skall jag hoppas på nu?!
Läste Hjärtdjur för något år sen och blev helt tagen. Jättejobbig att läsa, så jag blev tvungen att lägga den ifrån mig ideligen. Men den var på något sätt magnetisk. Jag var hela tiden tvungen att plocka upp den och fortsätta läsa. En bok jag hade kommit ihåg även om hon inte fått priset!