Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”. Jag läste den väl minst tre gånger när den kom ut 1997, och jag gick på restaurangen PA&Co när jag var på en semester i Stockholm, bara för att. Tyckte mycket om den här romanen.
Och så började jag läsa om den nu tolv år senare, för att det kändes som en sån bra sommarbok. Det är mest sommar i den, heta och varma kvällar och nätter i Stockholm och lite i Indien. Väntar mig en lika fin upplevelse igen, men vet ni, något har hänt. Jag. Det har blivit it’s not you, it’s me.
Då för tolv år sen tyckte jag givetvis att den var självutlämnande, men nu tycker jag den är så plågsamt utlämnande. Jag ryser, jag får riktiga skamsköljningar av vissa handlingar. Tex att gå fram på en bar och ge en uttalad verbal krigsförklaring när man blivit besviken… uuh, nej.
Det centrala i den är författarens relation med en man hon träffar på PA&Co. Det de har ihop är komplicerat. Förra läsningen var jag helt på Rydbergs sida, gick på hennes perspektiv och tolkning (hon menar att han gör henne illa), men nu känner jag inte alls på samma sätt. Jag tänker väldigt mycket på tex ”Sorgesång” och ”Ingen er alene” och devisen we tell ourselves stories in order to live. Man gör om sitt liv och sina viktiga, svåra händelser till historier för att överleva dem. Och jag tycker Rydberg hittar och gör historier av precis allting. En människa säger en vanlig liten replik eller ger henne en vanlig liten blick, men i hennes värld så blir dessa saker något mycket större och viktigare – delar av ett öde, en resa, en historia. Hon säger att hon vill sluta skriva och börja leva, men hon lyckas inte med att leva så då får hon väl skriva igen. Så sorgligt, och så plågsamt att läsa. Och nu är det ju inte jag som fått replikerna och blickarna, så vad vet jag egentligen om vad som hänt, men jag skruvar på mig flera gånger för att jag inte klarar av det dramatiska, överspända sättet. Det känns så tonårsaktigt att man tror att mycket som händer, kanske helst allt!, kretsar kring en själv. Det förklarar väl delvis varför jag älskade den för tolv år sen.
Det var säkert något mellan Rydberg och mannen, jag tvivlar inte på det, men vad det var. Det är där mina stora problem i nutidsläsningen kommer in. Och framförallt hur hon handskas med det.
Jag gillar fortfarande delarna om barndomen och skrivandet. Och så Stockholm och författarna som skymtar förbi. Fint. Men allt som har med relationer och/eller hämnd att göra. Nej. Går inte. Kanske precis som ”Den hemliga historien”, det här är en bok som gör sig bäst i en viss ålder. Kring tjugo-tjugofem? Jag är för gammal och känslig för den nu.
12 kommentarer
Åh, jag läste den någon gång i vintras och fullkomligen älskade den. Och jag är ju 24, så du kanske har en poäng. Fast även jag tyckte att hon ofta övertolkade saker och betedde sig sådär åh-vad-jag-skäms-åh-dina-vägnar. Men som roman är den fantastisk. Har du läst henne senare, Djävulsformen och de? Inte jag, men de väntar på mig i hyllan…
Jajamensan, läste Djävulsformeln direkt den kom ut, och då gillade jag den inte alls lika mycket som Högsta kasten. Jag äger den också, så nu är jag lite sugen på att läsa om även den – vem vet om det kanske blir så att jag nu gillar den bättre? Rydberg ÄR ju en jättebra författare.
När jag läser din text kommer jag genast att tänka på Maja Lundgren som blev så fruktansvärt förolämpad för att någon (jag tror det var Maria Küchen) hade lämnat barnläder framme när Maja var på besök. Litet överkänsligt. Man är ju inte alltid centrum för allas tankar hela tiden.
Jag läste också om den här boken rätt nyligen och jag reagerade lite annorlunda. Jag håller med dig om att den är tonårsaktig, paranoid och liksom vidskeplig på något sätt, men jag tycker att det är just det draget som gör den till en så oemotståndlig bok. Jag tycker att det ger den personlighet.
Personlighet, ja definitivt! Jag tycker det är en väldigt modig bok, att hon skrev och valde att publicera – speciellt med tanke på hur låååång hela den processen är och hur många chanser man har att ångra sig.
Usch, jag tycker ofta att det är svårt med omläsningar och sysslar i princip aldrig med det, just för att jag är så rädd att bli besviken. Jag har läst om några böcker senaste halvåret och exakt det har hänt – de är inte lika bra, jag stör mig på saker jag inte märkte förra gången och tyvärr förminskar det även första läsupplevelsen. Nej till omläsningar, säger jag!
Ironiskt nog köpte jag boken i slutet av 1990-talet när jag själv fortfarande var tonåring – men den står fortfarande oläst i bokhyllan. Ack, om jag då hade vetat hur lämplig min dåvarande ålder var för just den boken… Den hemliga historien är ytterligare en oläst pocket som har hängt med sedan ungefär samma tid, eventuellt något kortare.
För att undvika liknande missar i framtiden borde jag kanske här och nu ställa frågan: vilka böcker är det jag borde hinna läsa innan jag fyller 30, för att få ut mesta möjliga av läsupplevelsen?
En anledning till att Den högsta kasten förblev oläst är nog att ajg med tiden fick för mig att den bara var populär för att hon hängde ut en massa kändisar som rörde sig i stockholmsnatten, och om amn som jag inte var överdrivet intresserad av den världen hade man kanske inte så mycket att hämta. Men boken har alltså kvaliteter bortom detta?
undrar om man vågar sig på läsning av boken såhär några år för sent…
Ika, intressant men svår fråga om vilka böcker som passar bäst för speciella åldrar. Måste tänka!
Högsta kasten går inte alls ut på att bara hänga ut kända personer. Det är en en del kändisar i den, men det är verkligen inte de i egenskap av kändisar som är huvudpoängen. Pröva läs den, även om du kanske är för gammal! Finns mycket mer än namedroppande i den.
Jag läste boken för 10 år sedan, när jag var 14. Man talar ibland om böcker som förändrar ens liv, och om det finns något sådant så var det här verkligen DEN boken för mig. Hennes paranoida övertolkande har jag inga problem med, och ser det snarare som det som driver boken, grunden för hennes författaridentitet. Hon drar ju det konceptet till sin spets i Djävulsformeln, som jag dock inte tyckte var lika bra.
Jag förstår vad ni menar med att det är en tonårsbok. Som tonåring identifierade jag mig så starkt med Carina i boken, utsattheten man ständigt kände.
Jag har flera gånger tänkt läsa om boken, och började faktiskt en gång för nåt år sedan, men vågade inte fortsätta. Är så himla rädd för att bli besviken. Att du blev det gör mig än mer säker att att omläsning inte kommer bli aktuellt på några år till.
När jag läste boken 1997, tyckte jag mycket om den, men började efter ett tag fundera på vad som egentligen hade hänt mellan Carina R och mannen, ungefär som vid din omläsning. Var det som hänt dem emellan tillräckligt för att motivera Rydbergs handlande, gjorde hon inte en höna av en fjäder? Egentligen en mycket intressant frågeställning. Upplevelsen av kärlek är något mycket personligt. Nu är jag mycket nyfiken på att läsa om boken, men tyvärr har jag slängt eller gett bort den. Fan!
Carina Rydbergs senaste utspel i pressen, t ex artikeln i DN om almedalen , där hennes möte med IT-miljonären i sin båt nästan görs till en sensuell kärlekshistoria, eller vissa välkända facebookutspel om trasiga datorer och upphovsrättsmän med mac-datoer – gör gällande att distanslösheten och verklighetsoförankringen hos karaktären i ”Den högsta kasten” är en dagboksbild av författaren i verkligheten. Hon är sådär. Det är inte fiktion, inte en uppskruvad febrig nidbild av distanslöshet.
Lustigt hur jag känner när jag läser din recension. Inte någonstans i din text ifrågasätter du, istället för bokens innehåll, dina nya perspektiv. Det går i mina ögon dessvärre lite i linje med ”tillrättaläggandet” som kryper sig på med åldern. En succesivt ökande cynism som ur det subjektiva betraktandet upplevs som äkta, rätt och rent, men som i det större samanhanget lika gärna kan läsas som snobbigt, missunnande och trångsynt.
Varför väljer du nu att läsa henne utan att unna hennes karaktär ens en gnutta självdistans? Du vill henne inte väl längre kanske? Jag tänker, fy vad skönt att det finns människor som faktiskt förstorar banaliteter. Dagen man själv står där är man inte lika kaxig längre. Tänk då hur uppfriskande modig denna kvinna är, som våga höja sin upplevelse just så som oändligt många män i literaturen gör. Men när Strindberg tar sig själv på ett stort allvar, lapar majoriteten i sig formuleringarna med hull och hår. Här kommer en relativt ung kvinna och tar ton, vad gör vi då? Reducerar henne till överspänd. Trist tycker jag, och jag befinner mig i övre medelåldern! Härligt, skarpsynt, dynamiskt, obekvämt absolut, dramatiskt och spännande är ord som ryms i min summering av hennes bok. Kul att sedan se hur hon väljer att utvekla sitt författarskap och sin syn på relationer och jaget.
Till detta vill jag tillägga att alla som haft att göra med kulturettablissemanget och gått in med hjärtat på bordet istället för karriärshets, kan med säkerhet känna en lättnadens suck över att någon ser, tänker, formulerar och till slut vågar ta ton.