Nu i helgen läste jag om Isobels ”Jag går bara ut en stund”.
Jag tycker att Isobels berättelse skär som knivar. Ibland slöa knivar, det gör ont och pågår länge,ibland som en sådan där supervass japansk kockkniv som det matlagningsintresserade paret i boken säkerligen har hemma i sitt kök. Ni vet, blixtskarp smärta som försvinner så snabbt att man inte förstår vad som hände, det är bara allt som sker efteråt som vittnar om att något gjorde väldigt ont.
Olika slags sår. De eleganta skarpa strecken, det röriga karvandet som ger upphov till stora fula kratrar inuti.
Nu ska jag läsa om ”Rosine”.
3 kommentarer
Ah, Stig Claesson? Den är en av hans bättre tycker jag! Jag tycker det är roligt med katten som fått sitt mindre smickrande namn för att gubben i smyg ska kunna skrika ut frustrationen över sin fru.
Jag bytte precis innan sängdags, inspirerad av Benjamin Button-filmen samt en Joyce Carol Oates-artikel i någon av söndagens tidningar, jag ville hellre köra lite D H Lawrence så det blev ”Kvinnor som älskar” istället.
Oh, jag läste den för första gången förra veckan och tyckte att den verkligen var fin. Isobel lyckades få mig att känna det bokens jag känner på något vis. Det är ovanligt och fint när det händer.