En till Carina Rydberg-omläsning, nu ”Djävulsformeln” som kom år 2000, efter ”Den högsta kasten”. Till skillnad från Högsta kasten hade jag inget passionerat förhållande till ”Djävulsformeln”. Har bara läst den en enda gång, och det lilla jag mindes nu innan omläsningen var Ernst Billgren och dykning. (Jag fick tex ingen stor lust att resa till Maldiverna – där hon dyker – för att kolla in den autentiska miljön, som jag fick med restaurangen PA&Co i förra boken.)
Nu efter omläsningen, ja, vi kan lite neutralt säga att jag och Carina Rydberg tänker på helt olika sätt. Det är ännu mer av det som jag retade mig på i ”Den högsta kasten”, små blickar som blir jättestora blickar, och vardagshändelser som blir riktigt livsavgörande ögonblick.
”Djävulsformeln” är alltså också självbiografisk och utspelar sig ett par år efter ”Den högsta kasten”. En del av de människorna figurerar lite här med, advokaten och gänget på PA&Co, men Ernst Billgren är det nya tillskottet. Han och hans assistent är katalysatorer denna gång. Rydberg känner sig utnyttjad och sviken av dem, och hon börjar skriva på denna bok som en slags hämnd (tolkar jag det som). Payback. Att den får heta just djävulsformeln beror på en sådan som hon hittat i en bok och som sägs kunna skada människor. Under romanens gång använder hon formeln flitigt mot såna som sårat henne på olika sätt. Sen väntar hon ivrigt på att få se effekter. Ibland dröjer det flera år, ibland kommer det rätt snart. Olyckor, sjukdomar, skandaler. De personer hon velat skada har blivit skadade, ibland kanske inte personligen men i sin närhet.
(Hmm… undrar hur det gått för såna som inte älskat hennes böcker? Finns det någon statistik på det?)
Med risk för att låta som en äckligt perfekt och moraliskt högtstående människa, men gud vad jag inte klarar av det här tankesättet. Synd att alla människor man vill ska älska en sen inte gör det, men förtjänar de olycka och sjukdom för det? I vissa fall räcker det med att de bara existerar och är flickvän till en man Rydberg börjar åtrå för att de ska få en djävulsformel på sig. Och advokaten, han har ju fått såna i åratal.
Så inte nog med behovet/tron på att konstant stå i centrum för allting och allas tankar (tom småfiskarna och hajarna på Maldiverna dras oförklarligt till just Rydberg och ingen annan), det är dessutom så väldigt mycket konspirationsteorier och revanschbehov. Där det i ”Den högsta kasten” fanns skrivande, barndom, uppväxt och utanförskap som kunde engagera utöver själva kärleksaffären, så känns ”Djävulsformeln” mest fokuserad på att ge igen. Och tar man inte till sig det så finns det inte så mycket kvar…
5 kommentarer
Jag tillhör dem som inte älskat Rydbergs böcker. Jag har inte ens
läst dem.
När det uppstår hysteri, som det gjorde kring Den Högsta Kasten,
så blir jag automatiskt ointresserd. Dessutom annonserades det ju
stockholmsskvaller och att handlingen tilldrar sig i miljöer som jag
inte är särskilt intresserad av.
Och … det har gått rätt fint för mig. ”ler” Fast med din undring, Johanna,
menade du väl människor som läst och inte älskat Rydberg.
Men det är ju just det tonårstruligt barnsliga egofixerade som är hela grejen med de där två böckerna. Jag kopplar alltid ihop dem med Sagans Bonjour tristesse.
Både Cécile och Carina ser världen så otroligt tydligt. De ser alla blickar, hör alla toner och tolkar precis allt. Inget ungår deras ögon och öron. De ser allas självgodhet och förljugenhet, men de är också smärtsamt medvetna om sin egen. De går liksom hudlösa genom livet och tvingas (tvingar sig) att se allt det som de andra, de vuxna, vi, väljer att inte se för att livet blir så otroligt stort och känslosamt koplicerat när vi gör det. Små vardagshändelser ÄR ju livsavgörande då.
Jag tycker att böckerna är smått fantastiska bara därför.
Aa haaa,
nu blev jag intresserad. Kanske kan man översätta det till hur vi alla
är då och då. I våra känsliga perioder då vi höör allting och gruvar oss
över vad ett litet mellanord
eller en viss min betyder.
Bara för att du skrev detta, Julia,
ska jag läsa boken.
Ja, gör det! Den är bra. Man både känner igen sig och önskar att man inte gjorde det. För det är hemskt och pinsamt och jobbigt och irriterande och intressant och utmanande och mycket bra.
Bra recension, Johanna! Du sätter ord på _precis_ det som gör att jag har så oerhört svårt för Rydberg. Snacka om egocentrerat!