”När jag dör kommer jag ha en abnormt stor samling inbundna Cornwell-böcker, och mina efterlevande kommer att skaka på huvudet och fråga varför jag inte gav upp efter ’The Last Precinct’.”
Så skrev jag om Patricia Cornwells Kay Scarpetta-serie, aka bokserien jag borde ge upp men likväl klamrar fast vid som vore mina fingrar lika rigor mortis-stela som Scarpettas stackars patienters, för ett drygt år sedan. Efter att – fråga mig inte för vilken gång i ordningen – försökt göra slut med Cornwell och hennes självgoda hjältinna lyckades jag faktiskt hålla mig borta. Jag avbeställde den inbundna utgåvan av ”Scarpetta” (jo, hennes senaste har just det fantasifulla namnet), ägnade mig åt andra, betydligt bättre namn inom den amerikanska rättsmedicindeckarfloran och tittade inte tillbaka. Förrän nu. Just nu läser jag ”Scarpetta” – pocketutgåvan, nota bene, här snackar vi framsteg! – och kanske är det så att vår lilla paus gjort oss båda gott, eller är Cornwell strået vassare här? I vilket fall som helst stör jag mig inte lika mycket på ”Scarpetta” som den erbarmerligt dåliga föregångaren ”Book of the Dead”, med rätta utsedd till en av 2007 års sämsta böcker i Entertainment Weekly.
Förvänta er nu inte mirakel. Allt det man retat sig på i de fem senaste Scarpettadeckarna – slött språk, schizofrena huvudpersoner, en närmast patologisk bitterhet, tredje person-perspektivet (hej, käpphäst! – men seriöst, Scarpetta VAR mer uthärdlig i första person) – är kvar, men i en uthärdlig dos. Att läsa ”Scarpetta” är lite som att motvilligt boka in en fika med en kompis från förr och upptäcka att vänskapen inte är stendöd. Det finns något där, trots allt.
6 kommentarer
Fascinerande med någon annan som läst dem som jag – har just nu 5 sidor kvar i ”Scarpetta” efter att ha legat i sängen och läst hela dagen.. Jag har gett bort mina till det lokala biblioteket allt eftersom – lär ju inte läsa om dem i alla fall.
Jag tycker att ”Scarpetta” var otroligt seg i början – bara en massa samtal som ursäkt för att trassla in så många personer som möjligt i historien. Rätt tidigt var jag dessutom inne på att de måste vara xxxx som var mördaren.Trots detta slukar jag säkert nästa också, även om glädjen inte är riktigt lika stor nu som förr, när jag köper en av Cornwells deckare.
Jag håller med – det tar på tok för lång tid att återintroducera alla karaktärer och förklara varför de alla befinner sig i NY och jobbar med samma fall. Ytterligare ett tecken på att skiftet från första till tredje person är av ondo… Men sen tycker jag det blir bättre!
Jag älskade de tidiga Scarpettaböckerna och har väl hela serien utom just ”Scarpetta”. Tröttnade också på henne efter ett tag. Det jag däremot skulle vilja ha är hennes kokbok. Hon lagar flera goda rätter i varje bok och jag har för mig att det finns en kokbok utgiven men skall inte svära på det. Har iaf inte sett den i Sverige.
åh, hoppas hon skärper till sig nu så de går att återknyta bekantskapen med Scarpetta
Så sant så sant, hennes senaste böcker är som en aningen för seg kola.
[…] Om Patricia Cornwell skriver Bokhora läsvärt i tre blogginlägg (Om öppna sår och författare man borde ge upp hoppet om och Slutrapport: ”Scarpetta” samt Scarpetta igen, trots allt.) […]