Liten gissninglek så här på fredagseftermiddagen. Hur lång tid tror ni förflöt från det att jag läste i dagens DN att Patricia Cornwell skrivit en till Scarpettadeckare (ja, igen, hjälp vad tiden går fort!) tills det att jag fick bekräftelsemailet från Adlibris?
Svaret är sex timmar, vilket tyder på enorm självbehärskning från min sida. Jag har ju, som bekant, ett komplicerat förhållande till Scarpettaböckerna. Har både en och fem gånger känt att vi kanske inte har så mycket gemensamt med varandra längre, Cornwell och jag, och vore det inte bäst om vi började träffa andra… och så kommer en ny bok, och jag faller dit. Varje gång, fast jag ofta svär under läsningen och lovar att denna – eller kanske nästa… – bok ska bli min sista. I alla fall i hardcover. Nu senast tyckte jag mig ju se en kvalitetsförbättring, så vi får hoppas att det håller i sig. Hur som helst har jag slutat att låtsas göra slut med Scarpetta. Det är hon och jag mot alla odds, varje senhöst sedan mitten av 90-talet förutom förra året, då jag faktiskt väntade på pocketutgåvan. Jag är mina författare trogen, in absurdum ibland.
Titeln på den sjuttonde Scarpettadeckaren? ”The Scarpetta Factor”. Titeln på förra boken? ”Scarpetta”. Uppenbarligen har Patricia Cornwell slutat lägga ner tid på klatschiga titlar. Hoppas hon lägger ner den tiden på innehållet istället.
8 kommentarer
Jag har också slutat låtsas. Men jag väntar på pocketen som kommer i maj nästa år.
Men de har ju blivit så dåliga! Jag har kommit till en gräns när jag bara tycker att det är plågsamt att se älskade karaktärer som Lucy och Marino bete sig som idioter och lida helvetets alla kval hela tiden. Nog för att de aldrig var så lyckliga och definitivt inte felfria, men nu har det gått för långt.
Jo, jag håller ju med. Just detta att karaktärer som efter så många böcker börjat kännas som vänner helt plötsligt beter sig helt out of character och självdestruktivt är nästan det värsta (tillsammans med bytet från första till tredje person och Scarpettas vansinniga självgodhet). Men i slutet av ”Scarpetta” kändes det faktiskt som om de började om på nytt, allihopa. Något slags vändpunkt. Vi får väl se vad Cornwell gör med det i nya boken.
Ok, om du lämnar en positiv rapport kanske jag vågar testa igen. Och ja; visst är tredje personsgreppet hemskt, Scarpetta ter sig som en helt annan person än tidigare, och på nåt sätt vill man inte veta vad Lucy tänker, det var bättre när man bara fick Scarpettas tolkningar.
Jag har gett upp Scarpetta efter den förra boken. Det var ett riktigt bottennapp…
Oj, det var en på mitt jobb i dag som till mig rekommenderade en av hennes böcker. Nu, efter att ha läst det här så vill jag helst glömma den rekommendationen.
Hennes tidiga böcker (90-tal) var läsvärda, sedan har det stadigt gått utför. Om det var en tidig Scarpetta din kollega rekommenderade, kolla för all del upp! Första boken i serien heter Postmortem på engelska.
Jag följde Scarpetta t.o.m. The Last Precinct då jag bestämde mig för att ge upp. Funderar ibland på att läsa om alla böckerna, skriva ned recepten, och sedan dumpa hela kalaset hos Myrorna. Bokhyllor, och väggar, har tyvärr en fysisk begränsning. :(