”Second Chance” – Jane Green

Egentligen är Jane Greens böcker inte alls min grej. Rättelse: borde inte vara min grej. Jag läser ju ofta och gärna chicklit, men propsar, som ni säkert hört förut, på flyt i språket, vass humor och sympatiska hjältinnor. Hos Green hittar jag egentligen inget av det där och vänta nu, listan över klagomål fortsätter. Förutom att hon – om man ska vara snäll – inte är någon vidare stilist genomsyras hennes böcker av en smetig sentimentalitet och övertydlighet som får mig att rodna lite å författarens vägnar. ”Oh no Jane, you didn’t!” liksom. Exempel:

She had forgotten the sweetness of a first kiss. Had forgotten how you lean your foreheads on one another’s, looking into one another’s eyes with a sweet smile when it’s over, cupping one another’s faces with your hands, wanting to drink the other in, wanting to just eat them up with a spoon.

She had forgotten.

Now she remembers.

(”Second Chance”, s 348)

Visst skäms man lite? Inte bara över Harlequinvarningen, utan över bristen på ordvariation (tre ”one another’s” och två varianter av ”sweet” på tre rader om vi ska hänge åt oss ordmärkeri. Vilket vi förstås ska – det är kul!) och allmän finess. Det är så uppenbart; så onyanserat sötkladdigt, pinigt och… nämnde jag att det står sju (7) av Jane Greens nio (9) romaner i min bokhylla och att det är bara en tidsfråga innan hennes senaste, ”The Beach House”, och kommande, ”Girl Friday”, joinar pastellkavalkaden?

Den uppenbara frågan är förstås varför. Tja, jag har läst Green i åratal utan att komma särskilt mycket närmare gåtans lösning. Jane Green skulle kunna vara min skämsbokförfattare, om jag nu hade mage att skämmas bortom det futtiga språket och den allmänna sliskigheten – vilket jag tydligen inte har, eftersom hon får hänga med på såväl stränder som i kollektivtrafiken. Snarare handlar det om ett hatkärleksförhållande som sträcker sig bakåt i nästan tio år, ända sedan hon debuterade med ”Straight Talking”. Länge handlade det om någon slags missriktad anglofili från min sida – referenserna till Marks and Spencer’s delikatessavdelning, middagsbjudningar i Kilburn och söndagspromenader på Primrose Hill kan kollra bort vilken svältfödd anglofil som helst – och när Green började styra kosan mot New England, där hon själv bor med sin amerikanske make och två barn sedan flera år tillbaka, fick jag ytterligare en anledning att läsa henne. Faktiskt är det när Green överger födelselandet och helt och hållet riktar in sig på de välbärgade sovstäderna i Connecticut som hon funkar allra bäst. Då lyser entusiasmen och upptäckarlustan igenom, och den i vanliga fall rätt platta Green förvandlas till en socialantropolog i designerkläder. Eller så är det så enkelt som att vi delar samma exotiserande, hänfört storögda bild av just den amerikanska förortsidyllen.

Hur som helst, den som plockar upp ”Second Chance” (”39-årskrisen” på svenska) för att få sig en dos uttråkade Connecticuthemmafruar lär bli besviken. Denna Greens åttonde roman utspelar sig nämligen nästan undantagslöst i Storbritannien och har – med undantag för det mörkare stråk som fick mig att, lite postnatalt överkänslig sådär, förfäras över att till och med Jane Green skriver om döda föräldrar och allmänt jävelskap – mer gemensamt med tidiga, Londonbaserade romaner än de senaste. Jag skulle kunna skriva lite om handlingen, men varför, egentligen? Det är bara att läsa baksidestexten på valfri Jane Green, ersätta namnen och smärre detaljer, lägga till lite död, alkoholism och hunsade lyxhustrur och voilà! Färdigt! För även om Greens karaktärer blivit äldre i de senaste, säg, fyra böckerna – desperata hemmafruar snarare än än hårdfestande Bridget Jones-singlar – känns persongalleriet igen. Vi har den olyckliga troféhustrun/-flickvännen (Holly i ”Second Chance”, Alice i ”Trollbunden”, Libby i ”I valet och kvalet”). Vi har den grå musen (i ”Second Chance” heter hon Olivia, i ”Ärligt talat” Tasha och i ”Min smala lycka” Jemima), den glamourösa väninnan (Saffron i ”Second Chance”, Portia i ”Mellan raderna”) och så vidare. Variationen är minimal, men det hindrar inte Green från att sälja multum bok efter bok – lika lite som det hindrar mig och många andra från att läsa hennes titlar.

Som ren och skär underhållning när hjärnan inte riktigt orkar kopplas in fungerar trots allt Jane Green utmärkt även den här gången, trots att jag listar ut hur det hela ska sluta redan i inledningskapitlet. Och där har vi nog till sist gåtans lösning: ibland är det skönt att ta semester från allt vad kritiskt läsande heter och bara slappläsa. Kravlöst, substanslöst, totalt näringsfattigt (om man bortser från de rikliga mängderna socker) – och, under rätt omständigheter, hur skönt som helst. Jag läser inga skvallertidningar, men kan tänka mig att de som gör det läser dem i samma syfte som jag läser Jane Green. Och, handen på hjärtat nu, visst är det roligt att hatkärleksläsa ibland? Grundförutsättningen är förstås att kärleken har övertaget, annars kliver vi in i självplågarterritorium och DET är en helt annan historia.