Vi har ju ägnat hela veckan till att lista 00-talet och därför tänkte jag väl att det dessutom var på sin plats att lista 00-talets bästa serier. Det här är förstås en ytterst, ytterst subjektiv lista. Well, vilken topplista är inte subjektiv, men även fast jag läser förhållandevis mycket serier så är jag väldigt medveten om att jag nog missat det mesta. Så det blir ingen 10-i-topp utan jag nöjer mig med en 4-i-topp-lista.
1.”Husfrid” – Alison Bechdel (Fun Home)
2.”Black Hole” – Charles Burns
3.”Tidigt på morgonen” – Henrik Bromander
4.”Y-the last man” -Brian Vaughan
Vilka serier utgivna på 00-talet räknar ni till de bästa?
Nu tar jag ett litet jullov med Seriesöndag och återkommer i slutet av januari med förhoppningsvis nya krafter.
16 kommentarer
Det finns ju så mycket, som sagt…
Persepolis – Marjane Satrapi
Hey Princess – Mats Jonsson
Ingens bästa vän – Joakim Pirinen
+Hemmingsson, Matt, Spiegelman etc etc
Min absoluta favorit är Persepolis av Satrapi.
En fantastisk snitt av modern Iransk historia och persisk kultur, politik, (o)jämställdhet, mm. Den har allt och lite mer…
Persepolis är årtionedets bästa serie för mig. . Särskilt 1:a delen.
Jag längtar efter att någon ska anlysera den serien också formmässigt – jag har inte sett någon sådan analys. Att det är en fantastiskt stark historia som berättas är väl alla överens om.
Men HUr har Marianne Satrapi gjort sin dramatiska berättelse?
Jag måste hålla med om Hey Princess av Mats Jonsson.
Annars måste jag säga This is Stockholm av Forshed & Thungren. Fantastiskt då den får mig att skratta åt underbar Stockholm.
Jag tyckte även om Simon Gärdenfors – Simons 120 dagar.
Det finns säkert fler serier som jag läste i början av nollnoll-talet som inte kommer till mig nu, men som också var fantastiska.
En del av mina favoriter är släppta på slutet av 90-talet, men fortsatt och avslutats under 2000-talet som t.ex. Alan Moores ”Promethea”, Brian Azzarellos ”100 Bullets” och Warren Ellis ”Transmetropolitan” (samtliga tre är fempoängare). Känns som tjänstefel att inte nämna dessa fantastiska verk.
Men rent 2000-tal:
Brian Vaughn ”Y – The Last Man”
Ed Brubaker ”Criminal”
Mark Millar ”Superman: Red Son”
Marjane Satrapi ”Persepolis”
Andy Diggle ”The Losers”
Simon Gärdenfors ”Simons 120 dagar”
Marjane Satrapi ”Kyckling och plommon”
Charles Burns ”The Black Hole”
Warren Ellis ”Fell”
…visst ja, ”Black Hole” är också en serie som började på 90-talet och slutade på 2000-talet.
Jag har aldrig läst serier; kanske ska jag säga att jag har aldrig varken som barn eller vuxen lärt mig att läsa serier. Jag förstår absolut inte vad ni alla skriver om? Hur kan en serie vara bra? Ofta ganska dåligt ritade bilder med en kortfattad dialog, var ligger fascinationen?
Eftersom de signaturer som kommenterat inte är analfabeter eller har svårt för att läsa böcker och ha synpunkter på dessa, oftast intressanta aldrig likgiltiga, förstår jag ju att det är inte av lättja eller bristande intellekt.
Jag tror nog att jag även fortsättningsvuis håller mig till böcker.
En bild säger mer än tusen ord :)
Om Frank Capra var fotografen, ja
Nu kommer ett långt, raljerande svar, hoppas ni inte somnar.
”Hur kan en serie vara bra?” Precis på samma sätt som att en film eller en bok kan vara bra. Antingen beroende på hur den berättas eller vad som berättas (men helst både och). Det som sammanbinder konstformer som böcker, filmer och serier är att de vill berätta en berättelse men gör så på olika sätt. Vilken form man gillar (och föredrar) kan ha att göra med hur mycket tid man investerar i dem. Det låter ju nästan på dig (baserat på ditt foruminlägg) som att de serier du själv tagit del av begränsar sig till de som finns bland seriestripparna i dagstidningarna eller i Galagos DIY-snickeri. Det finns betydligt mer än så, och precis som ALLA konstformer så måste man våga leta utanför verklighetens folks mittfåra för att kunna hitta nya, fräscha uttryck. Jag själv är väldigt intresserad av visuella medier och konsthantverk överlag (måleri, foto etc) och ser därför ett släktskap mellan serier och måleri. Och vari ligger fascinationen för ”[o]fta ganska dåligt ritade bilder med en kortfattad dialog”? Det ligger väl i betraktarens öga. All modernistisk konst är väl inte dålig bara för att den inte ser ut som Caravaggio eller Rembrandt? Konst är så mycket mer än att visa sina duktiga färdigheter i fotorealism. Det handlar lika mycket om att eftersträva en känsla och utmana gränser och regler som faktiskt inte är huggna i sten. Det är detsamma vare det gäller, säg, Steven Spielberg mot Jean-Luc Godard, Kajsa Ingemarsson mot Hertha Müller eller Beyoncé mot Björk. Alla har ett blank papper, men man använder det på olika sätt. Vad beträffar ”kortfattad dialog” så skiljer ju detta sig mycket från serie till serie. Eller även t.ex. film till film. Ingen har – med en pistol riktat mot deras huvuden – tvingat filmskapare som Bela Tarr eller serietecknare som Steve Niles att skriva lite dialog, utan mycket av bilderna får sköta snacket. (Och visst finns väl litteratur som har kortfattad dialog eller som till och med saknar det?) Det är ju bara upphovspersonernas sätt att uttrycka sig. Att insupa visuell konst handlar lika mycket om att kunna analysera bildflöde, klippning etc precis på samma sätt som att kunna tolka text, språkrytm etc i böcker. Serier blir ju nästintill en symbios av litteratur och film och det finns faktiskt serier som har avancerad handling (jag rekommenderar verkligen att du kollar upp t.ex. Alan Moore) och som bjuder på hisnande LÄSupplevelser med stort djup. Som komplement vill jag även rekommendera Scott McClouds väldigt intressanta och roliga ”Serier – den osynliga konsten” (”Understanding Comics: The Invisible Art”) som är en essä om seriekonstformen presenterad precis som en serie i rutnät. Då kan man förhoppningsvis få en annan bild än att serier enbart skulle vara Stålmannen utan även t.ex. familjekrönikor (”Persepolis”, pulitzervinnaren ”Maus”), slice-of-life/relationer (”Love & Rockets”), kriminalhistorier (”100 bullets”), action (”The Losers”), sci-fi (”Y – The Last Man”), satirer (”Preacher”) bla bla ad infintum.
tack för ditt svar. Jag fann det inte alls raljerande utan väldigt upplysande. Jag ska försöka finna någon/några av dem du räknar upp och läsa dem.
Återkommer därmed i ärendet så småningom.
Nej, du har helt rätt, Bisneta. Det var inte alls raljerande. Jag skrev det i inledningen men fick en annan (hälsosammare) riktning på min text och glömde radera. Kul att svaret uppskattades. Kolla in ”Watchmen”, det är mitt första tips.
WE3 av Grant Morrison och Frank Quitley, Chosen av Mark Millar, Walking Dead och Invincible av Robert Kirkman. Alla är väldigt starka och ger en en läsupplevelse som sitter kvar länge.
Fables glömde jag ju. Sjukt bra.
Jag återupptäckte serieläsandet för ett par år sedan (läste förstås massor av serier som barn, men det var en aha-upplevelse att upptäcka att det faktiskt finns fantastisk vuxenskönlitteratur i serieform).
Några favoriter:
*Allt jag läst av Tiitu Takalo, finländsk konstnär och serieskapare. Måleriska, läckra bilder, intressanta berättelser. Allra bäst är nog Jää, en samling serienoveller som inte finns översatt. Vad jag vet är det bara I ringen som har blivit översatt till svenska.
* Blacksad av Díaz Canales och Guarnido. Snyggast tecknade serien jag någonsin läst (ja, jag är petig med utseende och tecknarstil när jag läser serier, är det inte snyggt tecknat är risken stor att jag inte orkar läsa), noir-inspirerade hårdkokta detektivhistorier med förmänskligade djur som lever i 50-talets segregerade USA.
* Till mina vänner och ovänner av Loka Kanarp. Serienoveller av varierande längd. Än en gång snyggt tecknade – jag misstänker starkt att Kanarp liksom jag läste Starlet i barndomen, för hennes tecknarstil känns som en vuxen, mera avskalad och mindre kitschig variant av barndomens Starlet-serier.
Jag hoppas att dina krafter snart återvänder, för mig har seriesöndag nämligen varit ett extremt inspirerande inslag på bokhora. Och jag saknar det.