Okej. Tredje gången gillt. Jag har försökt sätta fingret på den här boken rätt länge nu. ”Skriet från kärnfamiljen”. Jag har suddat ut några rätt så långa drapor kring jämställdhet för det gåår inte. Jag får inte fram vad som är viktigt, jag vet inte ens vad jag tycker, om författarna är nya husgudar eller bara Brommamorsor som inte vet nåt om livet i den RIKTIGA världen, jag har skrivit om barnflickor, att det känns som att jämställdhetsfighten ibland handlar mer om att båda ska ha rätt att vara borta från barnen lika mycket, jag har suddat allt det där.
Sen undrar jag varför alla romantiserar sådana där stökiga storfamiljsmiddagar med mustiga grytor och animerade diskussioner medan barnen klänger på golvet och det är stökigt i varje hörn och rödvinet flödar och allt är bara så härligt? ”Man bara bjuder in, det är ostädat och det är omatchande porslin och kanske har man inte ens gjort den där grytan själv utan det är köpeslibanes (libanesisk mat verkar vara höjden av FRIGJORDHET). Jämställt.
Har man bara sådana middagar och en kille som vet att köpa galonisar så kommer kåtheten som ett brev på posten.
Det är den ena sidan av den här boken.
Sedan kommer det viktiga också, som att man inte får trilla ner i de där fällorna. Som hur jävla illa det är ställt med pappaledigheten (lagstifta om hälften nu på stört, det skulle vara ett sådant bra hjälpmedel för att nå jämställdhet på riktigt, alla undersökningar visar ju på det, alla försök som har gjorts, vad väntar vi på? Ge mig inget crap om att ni förlorar pengar när han är hemma, den genomsnittliga förlusten oavsett om han tjänar 35 000 eller 25 000 i månaden är 330 kronor, trehundratrettio kronor) eller varför vi kvinnor förvandlas till Stepfordfruar och manglar lakan klockan fyra på morgonen, eller jag vet inte, jag blir bara så avgrundsarg över hur det ser ut.
Det är den andra sidan, bra statistik, bra exempel, bra ämnen för diskussioner. Sådana har den här boken gett upphov till hemma hos oss. Jag som rabblar statistik och är oroad och bekymrad, klart som fan att jag är, allt pekar ju på att det är jag som ska ge upp, jag som ställer alla frågorna med bekymrad röst, hur ska det gå? Och min kille som är lugn och trygg och ser det som självklart att vi är två som delar. Och jag som oroar mig igen, men liksom, HAN vet ju ingenting om hur det ska vara på barnkalas eller hur man gör flätor eller rätt temperatur på välling, det där kommer ju jag bara att tvingas fixa. Det är lika bra jag gör det så att det blir rätt gjort. Kvinnofällor here I come.
Jag vet inte hur det blir den dagen jag och min kille gör den där ljuvliga minikopian av oss – en flintskallig besserwisser – men jag tror att vi måste ta bort något av det vi ägnar vår tid åt idag. Hur smärtsamt det än må vara att erkänna det. Men är det inte vad livet handlar om? En massa valmöjligheter som gör att man inte kan göra som man alltid har gjort? Man kan göra lite av allt men inte mycket av allt, så tror jag det är.
Eller, vad vet jag egentligen? Ingenting.
Okej, jag antar att det jag försöker säga är att boken innehåller en hel del viktigt, får ni eksem av en del av de exempel de tar upp, hoppa över dem, men hoppa inte över kärnbudskapet, please.
18 kommentarer
Brukar du läsa popmorsans blogg? (popmorsa.blogspot.com) Hon skriver sjukt bra om det där!
Jag vet visst hur man gör flätor. Man delar upp håret i en tre-fyra tåtar och så lägger man dem lite omlott och så knyter man ihop det med en snodd. Finfint.
Ah, det gamla kravet om att lagstifta om hälften. På vilket sätt har en teknokratisk elit rätt att bestämma hur familjer vill ta hand om sina barn? Jag bryr mig inte ett dugg om hur en familj väljer att sköta föräldraledigheten – det är deras val och de har rätt att bestämma själva. Inte bara lyssna på order från en samhällsgrupp som anser att deras feministiska ideologi ger dem rätt att bestämma över andra människors liv.
Jag har alltid tyckt att det är lustigt när folk säger att de inte har råd att låta mannen vara hemma i några månader extra och sedan köper en barnvagn för 9000:-. Visst finns det säkert familjer där det faktiskt inte går (kvinnan kanske är arbetslös t.ex. och inte har något jobb att gå till), men det kan inte gälla många. Man kan välja som man vill, men man får åtminstone stå för valet och inte skylla på pengar om det inte är det som är orsaken.
Vill bara påpeka att det inte bara är ekonomi med i spelet när det gäller föräldraledighet. Det är en enormt stor fysisk (och psykisk) anspänning att vänta och föda barn, för vissa mer än andra givetvis. De första månaderna är kanske inte alltid bara toppen. Kroppen behöver återhämta sig, för mig tog det över ett halvår innan jag var helt okej igen. Eftersom min sambo och jag hade bestämt oss för att dela rakt av var jag tillbaka på jobbet efter nio månader. jag fick sex rätt jävliga månader och tre fina. Han fick nio månaders mys. Nästa gång kommer jag att ta ut lite mer ledighet på hans bekostnad. Jag behöver återhämtningen, både fysiskt och psykiskt. Men ekonomiargumentet köper inte jag heller. Det är pinsamt.
Nej! För farao! Lagstifta inte! Jag och min sambo skulle INTE klara oss pengamässigt, för oss skulle det INTE ”bara” innebära 330 kr/dag. Och varför ska andra människor bestämma hur jag och min sambo ska lösa ledigheten????????
Hej, ser först nu att jag blvit indragen i en diskussion här … 1. Vad en författare har för image bidrar på gott och ont till om man får lust att läsa verket. Jag uppfattade att KR försökte framställa sig som coolt ambivalent (”kolla in mig, jag hängde i Kungsan på 80-talet, jag är lite FARLIG”.) Det kändes lika töntigt som att se Horace Engdahls uppblåsthet – jag skulle aldrig läsa en bok av honom heller. Lapidus har jag aldrig ens övervägt att läsa. 2. Alla bra maffiagrejer handlar om moral, moral och moral. Gudfadern, Saviano, Sopranos osv handlar om hur maffialivet bryter ner människor, korrumperar deras själar. Tony Soprano, t ex – han får massvis av chanser att växa till en riktig man i förhållande till sin fru och sina barn, men väljer att förbli en maffioso – vilket skapar hans ångest. En moralhistoria. 3. Det är sött att ni tar för givet att människor alltid väljer nick utifrån sitt eget kön. 4. Efter den här diskussionen måste ju även jag läsa boken förstås. Det finns få saker jag gillar bättre än att ha fel, så om boken är bra återkommer jag. Under tiden fortsätter jag följa er sajt!
Förlåt, jag råkade posta i fel tråd, inlägget ovan hör till diskusionen om Karolina Ramqvists ”Flickvännen”.
Ett problem med diskussionen om föräldrars frihet att välja själva är att man utgår från att utgångspunkten är att föräldraskapet är en närmast atomistisk enhet, och att de offentliga tillgångarna som tillfaller borde vara fria att hantera efter behag däremellan. Jag tycker inte att det är en mer självklar inställning än att man betraktar individen för sig – vad det gäller skatt, vad det gäller föräldraledighet och andra saker.
*
//JJ
Men är inte föräldraförsäkringen en del i ”socialförsäkringssystemet”? Då borde väl rimligen staten (vars pengar det är som delas ut) få bestämma över hur pengarna används. Man kan inte få a-kassa eller soc-bidrag om man jobbar och tjänar egna pengar, man kan inte få föräldrapenning om man inte delar med sig av ledigheten.
Att hävda att staten inte ska lägga sig i och sen ta emot bidragspengar känns inte det lite som en konflikt?
Sen är det såklart tråkigt om en familj inte kan klara sig ekonomiskt om pappan är föräldraledig, men det är ju inte ett argument att inte dela föräldrapenningen på hälften. Det är ju ett argument för att höja kvinnornas löner.
Sjukt bra poäng för att höja kvinnors löner!
Om man inte vill att det ska lagstiftas om delad föräldraledighet (vilket vi för övrigt redan har, bara att den ena parten har möjlighet att skänka delar av sin ledighet åt den andre) så får man väl rösta på ett parti som inte förespråkar en sådan uppdelning. Det är ju en politisk fråga, en fråga om vilken typ av samhälle man vill ha.
Fast politik är inte att lägga sin röst på ett av en rad likartade alternativ en gång vart fjärde år. Det är även att säga vad man tycker.
*
//JJ
Blev mycket glad över det här inlägget.
Angående några av kommentarerna:
Alltså, föräldraförsäkringen är en del i ett ständigt föränderligt socialförsäkringssystem, inte en medborgerlig rättighet som någon plötsligt hotar att allvarligt försämra. Dessutom är det ett av de mest generösa systemen för föräldraledighet i världen.
Många anser att de inte klarar sig heller med nuvarande föräldraförsäkringssystem (inte minst många egna företagare). Argument av typen ”Nej! Vi skulle ju aldrig klara oss!” kommer antagligen att höras hur försäkringen än utformas.
Jag tycker inte att man ska använda begreppet kvotering. Det får det att framstå som att diskussionen handlar om att en tidigare frihet ska inskränkas. Begreppet indvidualisering är mer rättvisande.
Sverige är en liberal demokrati där lagstiftningen utgår ifrån individer. Jag kan inte se att det är värdigt ett sådant samhälle att ha en lagstiftning (kring föräldraledighet och föräldrapenning) som utgår från en så luddig kategori som familj. En individualisering är viktig både principiellt och för att nå en praktisk förändring snabbt (motsvarande skedde med sambeskattningen redan 1972).
Jag och min sambo är nu med barn nr 2 hemma samtidigt en längre period och lever på en föräldrapenning och besparingar (rätt bra tips för blivande föräldrar – på 9 månader hinner man med normala inkomster, eller som i vårt fall rentav låga, spara en hel del om man hoppar över lite av den mest onödiga konsumtionen). Vi skulle säkert också förlora pengar på en individualisering av föräldraförsäkringen, MEN – jag kan inte se hur det har med sakfrågan att göra.
Jag tyckte också det var svårt att skriva om den, men resultat blev såhär till slut: http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.869191
[…] har man bloggat om boken på Bokhora.se. […]
Jag förstår din oro. Jag tror inte att så många män förstår den på samma sätt. Den där oron om att jämställdhetskorthuset snart brakar åt helvete och att man som kvinna är klistrad längst ner i mitten och kommer få hela skiten på sig.
Men! Män kan lära sig att fläta (min sambo flätar sitt eget skägg numera). Män har också haft kalas när de var små och kan således gissa sig till hur det går till att organisera ett kalas. Att ordna ett kalas kan väl inte vara svårare än att göra ett jobb. Man får se det som ett jobb helt enkelt, ett jobb för sin familj.
Jag tror att kvinnorna och männen födda från 1970 och fram kommer dra ett jävla lass med jämställdhetsarbete, men det kommer vara så värt det. Om det känns jobbigt nu så får vi peppa att det kommer gå lättare för våra barn och barnbarn.
Peppkramar och lycka till med familjen!
ps. den där boken verkar lite jobbig
[…] en oerhörd respekt för dem, allt sedan dess. Minns så väl när de recenserade min förra bok, Skriet från kärnfamiljen (en debattbok som kom 2009). Och något senare intervjuade […]