Kukfixerad slentrianskräck med onödig polisnärvaro, dock inte helt utan charm. Jag är långtifrån övertygad om Jonathan Maberrys storhet, men tänker ge honom en chans till med bok nummer två i Pine Deep-serien, ”Dead Man’s Song”, som av smakprovet att döma har en starkare inledning. Lite dödsdömt är det att som skräckförfattare skildra oktober som katalysator för ondska och märkliga händelser eftersom Ray Bradbury redan gjort det så oändligt mycket bättre i ”Something Wicked This Way Comes”.
Innan jag beger mig tillbaka till Pine Deep: något mindre testosteronstint.
(Jag testar det där med kort och kärnfullt idag. Kul ju!)
2 kommentarer
det inledande adjektivet = dagens första skratt!
Jag är rätt nöjd med den formuleringen själv, faktiskt. :) Men seriöst, det var liksom ingen hejd över hur många utförligt beskrivna erektioner som fick plats mellan slaktandet. Gäsp. Fast Buffyreferenserna och blinkningen till Bill Denbroughs cykel i ”Det” (”Hiyo, Silver!”) var kul, och han skriver helt okej – om än lite väl kukfixerat.