Stand-up, lajv och död

Senaste veckornas ungdomsläsning i en bred trio! Nerifrån och upp:

”Stand-up psycho” av Hans Carstensen. Förra året debuterade han med ”Poker mongo” som jag gillade mycket. Man känner igen de udda, utsatta figurerna från den i ”Stand-up psycho” som handlar om Musse, en sjuttonårig komiker på uppgång. Han har kommit in på stand-up genom sin kompis Kajsa. Just nu är hon försvunnen efter ett gig i Gävle, och Musse kämpar som en galning för att hitta henne och samtidigt hålla sin familj från katastrofens och ruinens brant. Pappan är försupen och misslyckad, den elvaåriga lillbrorsan för brådmogen och slug för sitt eget bästa.
Carstensen är superbra på att skildra figurer så att man verkligen kan se och känna dem, och det är det jag gillar bäst här. Själva Kajsa-försvinnandet, nja, det blir lite ”va?” över allt, inte minst upplösningen, men jag lider, svettas och hoppas verkligen med Musse genom hela boken.

”Natthimmel” av Sofia Nordin. Lajv, ska det vara något? Nej, tycker jag och det gör Tilda som är huvudperson också. Men efter att hennes (enda) kompis och bästis flyttat, och en ny kille i klassen börjar prata med henne, och han är inne på lajv så testar hon också. Det är faktiskt inte så konstigt och knäppt som hon (vi) trott. Men det finns mycket, mycket mer än lajv i den här fina historien. Tilda tvivlar hela tiden på hur hon ska och borde vara, känner sig inte bekväm med de andra i klassen, och inte hemma heller där det är alldeles tyst. Hennes lillsyrra och föräldrar är alla liksom isolerade var för sig och pratar inte med varandra. Och så kommer nya killen Jesper som inte verkar tänka så mycket på hur man bör bete sig, utan bara beter sig. Och han verkar ju gilla henne, och hon trivs jättebra med honom och glömmer ofta att tänka på alla regler för umgänge som hon annars är väldigt upptagen av.
De båda går på högstadiet och jag tycker den här ängsligheten och osäkerheten sitter hur fint som helst. Plus att jag hejar på Tilda från första sidan (hon känns faktiskt lite som en lillasyster till Agnes!), och Jesper, my god. Kort sagt, skitbra figurer. Jättebra och engagerande historia. Min bästa ungdomsläsning i höst så här långt.

”Om jag stannar” av Gayle Forman. (Orignaltitel ”If I stay”.) Ska vi kalla det Extreme home makeover-effekten? Om man råkar slå på det tv-programmet vet man ju att att tårar är helt oundvikliga inom typ 5 min. Det är fysiskt omöjligt att inte bli rörd. Ungefär så känns det med böcker av det här stuket. ”Innan jag dör” och ”Vad är så skört…” och nu ”Om jag stannar”. Mia lever i en lycklig familj; knäppa men snälla och roliga föräldrar, gullig lillebrorsa. Dessutom en riktig sweetie till pojkvän. Men så kan det ju inte hålla på. In med en bilolycka, Mia som enda överlevande, svävande i koma mellan liv och död. Under tiden i koman, hennes livs höjdpunkter, stora som små, med hennes fina fina familj och hennes gulliga gulliga pojkvän och deras kärlek. Jajamensan, på med stråkarna, fram med näsdukarna.
Berättelsen och språket är så där varmt och fint, det flyter, det finns inga stora fel, men det jag känner mest är nog vetskapen om att snart kommer de. Det är det allt leder fram till. Jag ska bli rörd / ledsen. Fast ibland har man ju verkligen behov av en good cry, och har ni ingen teve inom räckhåll då, pröva en bok. Till exempel…