Ny vecka, nytt läsprojekt. Viktorianska London (rec på ”Drood” kommer snart!) har blivit nutid och amerikansk småstad. Mer specifikt: Pine Deep, Pennsylvania, där Jonathan Maberrys skräcktrilogi som inleds med ”Ghost Road Blues” utspelar sig. De senaste trettio åren har den lilla staden levt gott på sin stadsslogan ”The spookiest town in America”; man arrangerar så kallade ”haunted hayrides”, säljer avancerade monsterkostymer och firar Halloween i den fläskigaste utformning du kan tänka dig. Under den glättiga, kommersiella ytan vilar dock något ondskefullt – och nu är ondskan på väg tillbaka…
Kul utgångspunkt och, åtminstone så här drygt hundra sidor in, kul läsning. Huruvida det är bra läsning är jag ännu inte helt på det klara med – det är lite för många adverb och erigerade penisar för min smak – men klart är att Maberry, när han inte är för upptagen med att låta sina manliga protagonister greppa sina hårdnande ni-vet-vad i sömnen*, vet hur man förvandlar namedroppandet till en skön konst. Exempel: på sidan 45 sjunger Malcolm Crow, vår hormonstinne hjälte, med i Nick Cave & The Bad Seeds ”Stagger Lee” och på sidan 102 talas det i förbifarten om att Pine Deeps borgmästare lyckats få David Boreanez [sic!] och James Marsters att ställa upp i den årliga Halloweenparaden för betydligt mindre pengar än vad han varit villig att betala. Den lilla Buffyblinkningen gick rakt in i hjärtat och gjorde mig avsevärt mer välvilligt inställd till Jonathan Maberry, det lilla stavfelet till trots. Så välvilligt inställd, faktiskt, att jag i skrivande stund sitter och grubblar över huruvida ”Angels” felstavade efternamn kanske var ett medvetet drag från Maberrys sida**. Kommer luften att gå ur den förväntansfulla publiken när James Marsters dyker upp i Pine Deep tillsammans med en David Boreanaz-lookalike? Kommer den stackars borgmästaren att stå där med skägget i brevlådan när han plötsligt inser att det fanns en anledning till att ”Angel” ställde upp till ett sådant fyndpris? Nja, det vore förstås kul, men jag är nog mer inne på linjen ”slarvig korrekturläsning”. Vilket i så fall minskar välvilligheten… ser ni vilken berg-och-dalbana det är att läsa ”Ghost Road Blues”?
Nu hoppas jag, helt optimistiskt, på mindre sex och mer skräck i återstoden av trilogin. Gärna lite fler Buffyreferenser också. För mycket begärt? I think not.
* Jo, jag är nog lite för pryd för mitt eget bästa…
** Nej, jag har inte mycket till liv.
4 kommentarer
Pine Deeps borgmästare kanske är lika ondskefull som Sunnydales? Det kan förklara varför Boreanez och Marsters ställer upp så billigt.
David, intressant teori! :)
jaha.. jag skall hålla mig härifrån tror jag, min läsalista bara växer så fort jag vågar kika lite
Hmm, fram för mer Buffy blinkningar! Ser fram emot att läsa vad du till slut tyckte, verkar onekligen som en bok jag gärna skulle läsa.