”Stråk av rött” – Elizabeth George

Så här kan jag tänka mig att Elizabeth George skriver böcker: hon kanske läser en notis i en tidning. Innan ”Stråk av rött” kanske hon läste om en klättringsolycka. Det verkar troligt. Vi har ett offer. George funderar förmodligen på vem som bragte offret livet. Hon funderar med största sannolikhet på vem offret egentligen var och om alla människor i offrets omgivning. För är det någonting som vi vet om Elizabeth Georges karaktärer, så är det att alla har mörka hemligheter. Kanske utökar George cirkeln av bekantskaper och presenterar nya karaktärer att lära känna. Någon har säkert sagt åt henne att hon kan det där med personporträtt. Många av karaktärerna är förstås biroller, men det vet vi ju inte förrän vi kommer till sista kapitlet. Förmodligen bestämmer sig George för att addera ytterligare en cirkel karaktärer till sin roman innan hon är klar och det är faktiskt det som är nackdelen med Georges romaner. Åtminstone i ”Stråk av rött”. Dels är det för många unga herrar med taskig relation till sina fäder, dels är det för många ångestfyllda tonårsflickor med lika dålig relation sina föräldrar. Jag blandar ihop Santo med Cadan, Kerra med Madlyn. Jag skulle nästan behöva rita mind maps de första 150 sidorna av boken.  Hm… vem var h o n nu igen? Blädder blädder. Att George är synnerligen förtjust i cliff hangers gör inte saken lättare. Min läsning av ”Stråk av rött” är rörig läsning, trots att jag hetsläser den under påskens två första dagar och inte hinner glömma (eller kanske på grund av…).

Och den är lång också! 700 sidor. Jag hävdar att det inte finns många historier som behöver 700 sidor för att berättas. Inte heller ”Stråk av rött” behöver det. Faktum är att ”Innan döden kom” (om man ser alla George böcker som en lång serie – vilket man kan – är ”Innan döden kom” boken innan ”Stråk av rött”) skruvade upp mina förväntningar och nu trodde jag att jag skulle ha någonting liknande framför mig, men ”Stråk av rött” är väldigt mycket tillbaka till gamla Elizabeth George. Svulstig, brittisk och väldigt många adjektiv. Herregud! Det tar 2 sidor för George att berätta om ett gammalt hus. Jag flyger obarmhärtigt över raderna, söker efter lite dialog som kan föra handlingen framåt. Just långa beskrivningar av gamla hus är sällan kriteriet för en skicklig författarinna.

På gott och ont är ”Stråk av rött” en klassisk George-roman. Ja, hon är en skicklig berätterska, hon portionerar ut små ledtrådar här och där, hon är inte rädd för att lura sina läsare, hon vet hur man får vanligtvis vettigt folk att bli galna sträckläsningsmonster (Det är ingen fara, mamma! Jag kan micra min mat sen). Men hallå! 700 sidor är ändå minst 200 för många. Den där religiösa Tammy-tjejen som bodde i en husvagn med sin pappa var fullkomligt onödig, varför sa ingen åt Elizabeth George att stryka henne?

Jag ser såklart aldrig filmerna om Thomas Lynley och Barbara Havers på tv, för i mitt huvud ser de aldrig ut så. I mitt huvud är Lynley och Havers, trots att de är sådana klichébilder av sina samhällsklasser emellanåt att jag inte kan låta bli att gäspa, mina vänner. Jag vill veta hur det ska gå för Lynley nu. Han är så olycklig i ”Stråk av rött”, förstår ni. Och Havers. Tja… hon är ju alltid Havers. Hon blir dessutom bara än mer ful för varje bok, tycks det. Har ni läst alla böcker om Thomas Lynley och Barbara Havers ska ni såklart läsa den här också. Er andra hänvisar jag såklart till ”Pappas lilla flicka”, som jag vill minnas är del 1. När det kommer till serier ska man börja från början. Själv kommer jag att fortsätta följa Lynley och Havers, som sagt. Såvida inte George spräcker 800 sidors-strecket. Där går min gräns för ”målande beskrivningar”, tror jag.