”Syster” – Bengt Ohlsson

Bengt Ohlssons nya bok ”Syster” handlar om Marjorie och hennes familj under en svår period efter att storasystern Miriam försvunnit spårlöst. Miriam har gått iväg en morgon, aldrig kommit tillbaka. Inga förklaringar till varför. Föräldrarna, polisen, ja, alla börjar leta väldigt intensivt, så efter ett  tag får Marjorie åka till sin faster Ilse. Förhoppningsvis i väntan på att Miriam ska hittas (komma hem!), det säger alla, men man vet ju inte hur det ska gå.

Ibland när jag läser böcker kan jag ifrågasätta att jag läser så himla mycket. Varför lägga ner all tid på det här ungefär. Det händer ju oftast om de är dåliga, och då är väl valet lätt att avsluta. Men ibland kommer de om de är sådär halvbra, man vill både läsa vidare och inte. Kanske skulle det vara bättre för mig att göra något annat då än sitta dessa timmar med boken?
Så känns det nu med ”Syster”. Jag är i valet och kvalet.
Det jag gillar är främst språket och hantverket. Jag har i och för sig lite problem med att få en klar bild av exakt hur gammal Marjorie är, kring åtta-tio?, men jag tycker ändå Bengt Ohlsson får fram det barnsliga sättet att tänka väldigt bra. Hennes resonemang, sättet hennes funderingar och fantasier vindlar iväg, saker hon är upptagen av. Hon känner skuld inför systern, inte för att hon varit delaktig i försvinnandet eller vet något om det, men för känslor hon haft. Avundsjuka, hat, rivalitet.
Hon känner inte heller sin faster så väl, eller har besökt henne ofta, så där finns en hel massa att upptäcka i både landskap och vanor.
Och så är det föräldrarna, hur ska de alla påverkas som familj nu om Miriam aldrig kommer tillbaka. Marjorie tycker att de är en ovanligt rolig familj, speciellt pappan. Kommer han att kunna komma tillbaka till det? Och om han inte gör det, hur blir det då för Marjorie på skolan och med hennes vänner? Hennes grej är ju att hon också är rolig. I alla situationer så kan hon säga något skoj och därmed få nya kompisar och bli populär. Det är det hon lever på. Men i den dynamiken har ju Miriam i allra högsta grad ingått, och nu…
Allt detta, väldigt fint skrivet och skildrat.

Men sen är det helheten med början, mitt och slut, och här kommer min svårighet. För mig känns det som att romanen skulle ha kunnat fortsätta i hundra sidor till, eller skulle ha kunnat avslutats hundra sidor tidigare. Jag ser som inget mål eller avgränsning, det här leder det fram till. När jag slår ihop den efter sista punkten tänker jag mest ”men… jaha?”. Jag har fått höra alla Marjories tankar, jag har sett henne hos fastern, men varför? Jag tycker ju alltså inte att det är dåligt, men jag saknar verkligen en punkt att läsa emot. Vad är förändrat i slutet? Allt är ju skickligt, precist och fint utfört, men utöver det? Det här målet saknas för mig, och det gör att läsningen känns oriktad. Jag behöver inte en stor pampig final, men jag behöver en slags övertygelse om varför jag valde att fortsätta. Något bör ha hänt för mig och för figurerna efter alla sidor. Gör det det, då är det ju aldrig någon tvekan om varför jag lägger ner så mycket tid. Nu, nja som sagt, inte helt säker faktiskt.